Det kniper till i magtrakten

 
Idag har jag befunnit mig på en plats som ger mig knip i magen. Så fort jag kommer dit så hugger det till i magtrakten. Om det är lukten, korridorerna, folket eller det där speciella fönstret, det vet jag inte, men att det kniper till är det ingen tvekan om. Jag vet varför det kniper till men platsen är också ett ställe som jag är så oerhört tacksam för att den finns.

Jag tänker på elever som går till skolan och som får samma magknip som jag får på den här speciella platsen. Det är en obehaglig känsla det där magknipet. Och det får inte vara obehagligt att gå till skolan.

 

Kallsvettig

Jag gav några av eleverna en alldeles för svår uppgift.
Jag insåg det fort och blev alldeles kallsvettig.
Hur svettiga skall inte eleverna ha känt sig?

Vad signalerar orden

Jag hajade till när jag läste en av tipspromenadfrågorna!

En del kunde redan läsa, andra inte

Jag kommer ihåg dem. De små 7-åringarna som började skolan. En del kunde redan läsa, andra inte. En del var intresserade av matematik, andra inte. En del av dem var inte alls intresserade av skolan och den organisation som skolan erbjöd. De var mer intresserade av traktorer, leka i sandlådan, pyssla med pärlplattor eller annat. De här barnen var på intet sätt några oskrivna blad, de var fullklottrade när de steg in i skolans värld. De hade hur mycket erfarenheter och nyfikenhet med sig som helst in i det där klassrummet. Tog skolan tillvara på dessa erfarenheter och den spirande nyfikenhet som dessa 7 åringar hade? 12 år senare har de nu avslutat sina studier. Igår var de festklädda, åkte cab i strålande solsken och firade loss med en avslutande studentbal.

Några av dessa erfarna och nyfikna barn träffade jag igår. Kramar och frågor – vad ska du göra nu, nu när du är ”färdig”? De flesta som jag pratade med hade ingen aning mer än att de skulle arbeta för att spara pengar till en resa till Australien, USA eller Asien. 12 års skolgång och inte sjutton vet de riktigt vart de är på väg. Låter lysande tycker jag. Ut och res och se er om! Kanske att ni på er resa stöter på något som gör att ni stannar kvar där ni är eller omedelbart inser att ni faktiskt visste vad ni ville göra när ni gav er ut på er resa och vänder kosan tillbaka till där ni kom ifrån. Det kanske bara behövdes lite tid att komma på det.

Kram till alla 7-åringar som just nu ligger och sover. Balklänningar och kostymer ligger huller om buller i en hög på golvet och kommer antagligen aldrig mer att användas.

Kram

I fredags träffade jag två fd elever – och fick två kramar.
Sedan träffade jag en fd förälder – och så fick jag en kram till.

Dygnet har 24 timmar

Jag kommer precis ihåg hur det var – stress, stress, stress. Agera hejaklack till sonen då han spelade handboll, sitta i ridhuset och se dottern rida, dotterns klass hade avslutning med grillning vid havet, sonens klass hade detsamma, fast ca 2 mil från den plats där dottern skulle vara. Att vända blad i almanackan vågade jag knappt. Vad skulle nästa vecka innehålla? Städning på barnens skola, avslutningsmiddag, bullbak, loppis, NewBody-försäljning, kryddförsäljning, plaspåseförsäljning??? Nej, att vända på bladet i almanackan vågade jag inte. Hjärtat skulle slå några slag fortare och jag skulle inse att timmarna i veckan inte skulle räcka till. Och inte nog med allt detta,  jag skulle hinna med att arbeta heltid, laga mat, städa, handla, hinna ta hand om mig själv och min familj, hinna läsa en tidning, se ett TV-program…. Och jo, det fanns en man också, så jag stod inte helt själv med detta.

 

Jag skriver inte det här inlägget för att tycka synd om mig själv, ca 10 år efter att det har hänt. Jag kom att tänka på detta när jag idag läste DN Söndag om den ensamstående mamman Helene Öberg som är tvungen att ta ledigt 31 timmar under maj månad för att få sitt schema att gå ihop. Vi föräldrar gör så gott vi kan och ibland måste vi sätta ner foten och säga: NEJ!!! Jag tänker inte/orkar inte/kan inte gå till avslutningen/skolstädningen/föräldramötet. Och blir det så får vi i skolan inte värdera detta och tycka att föräldrarna inte ställer upp. Föräldern har antagligen gjort ett val och den här gången valde föräldern bort något som inte ansågs lika viktigt som det andra som han/hon faktiskt valde att prioritera.