Jag har satt saxen i ett garnnystan

Jag håller på att lära mig nya saker. Det är svårt. Det är motigt. Det blir många funderingar och väldigt få svar. Jag irrar och hittar ingen utgång och ingen ingång heller för den delen. Det är frustrerande och känslan av att kunna ingenting är enorm.

Anne-Marie Körling kallar det för den lärande gropen och jag själv jämför det med att sätta saxen i ett garnnystan. Den röda tråden har blivit avklippt, garnändarna är många, spretar åt alla möjliga håll och hittar ingen annat ände att förena sig med. Jag blir trött av det här då inget verkar gå min väg. Jag tvekar. Jag misströstar.

Samtidigt är det väldigt lärorikt. Jag är övertygad om att irrandet och frustrationen kommer till ett slut. Jag är säker på att garnändarna hittar sina vägar till varandra så att den röda tråden löper som den ska till slut. Känslan av att inte kunna känner även elever när de lär. Jag frågade idag och jo visst – de känner samma sak. Jag är tacksam över att få känna hur elever kan känna – då förstår jag hur de känns när de inte förstår.

Kommentera