Klassuppsättningar – en utopi?

Jag måste bara läsa och skriva det igen, för jag har skrivit om det förut:
En halv klassuppsättning med digitalkameror!

Visst låter det helt rätt, kreativt, bildmässigt, dokumenterande, utvecklande, språkligt, fantasifullt och …. tyvärr som en utopi. Att köpa en halv klassuppsättning med matteböcker, historieböcker, kemiböcker, spanskaböcker eller teknikböcker kräver inte så mycket argumentation. En halv klassuppsättning med digitalkameror tror jag kräver mycket mer än enbart argumentation. Och när vi börjar prata om en halv klassuppsättning med mobiltelefoner (iofs kanske inte det behövs idag när nästan alla har en egen mobil) eller GPS:er, då tror jag att vi nästan inte förstår varandra längre, vi pratar liksom olika språk.

4 reaktion på “Klassuppsättningar – en utopi?

  1. Ha, jag skulle vara glad om vi hade EN skolinköpt kamera i klassrummet. Nu har vi bara min gamla digitalkamera + den som hela skolan äger om det skulle behövas två. Fyra – fem kameror på tjugo elever skulle jag vara synnerligen nöjd med.

  2. Tänk vilken investering! En dyr engångskostnad som betalar sig i längden.

    Vi har inte en enda digitalkamera i vår klass. I arbetslaget, ja, men då ska man ju springa runt och leta efter den och då fyller den ju inte samma funktion som om man hade tillgång till kameror hela tiden.

    • Jag har alltid min egen kamera med mig i skolan, det underlättar betydligt. Men vi har en ny digitalkamera som vi kan använda i klassen, när vi vill.

Kommentera