Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det

Ja varför sitter jag här vid datorn och skriver? Mina tankar och funderingar kan läsas av vem som helst som är intresserad av det som handlar om skolans värld. Jag delar med mig och varför gör jag det?

Från början var det mest något som jag ville testa på. Har alltid tyckt om att skriva och har alltid tyckt om datorer och allt man kan göra med hjälp av datorn. Från början startade jag här. men varför har jag fortsatt? Jo, jag fick ett nytt lärarkollegium i och med min blogg – mina nätkollegor. När jag skrev delade jag med mig av mina tankar och fick respons på det jag skrev. Jag kunde titta in hos mina nyfunna nätkollegor och se vad de skrev om sin undervisning och om sina skoltankar. Det som de skrev om krockade med mina tankar om min undervisning och vips så satte tanke- och refklektionsverksamheten igång. De pedagogiska samtalen satte fart här på nätet. Jag kunde utvecklas tillsammans med andra kring de pedagogiska frågorna. Jag kunde se hur någon annan tänkte och gjorde kring det de undervisade om i engelska eller med webbpublicering eller i matte eller om vad som helst.

Det mesta är tillgängligt på nätet och har man bara fått in en fot någonstans så hittar man bara mer och mer och fler saker att förkovra sig i. Efter bloggarna kom Twitter och jag följer även skolsidor/grupper på Facebook. Jag kan hela tiden ”kasta ut” en fråga i de sociala medierna och få respons på den inom en kort tid, ibland tar det några sekunder andra gånger får jag vänta lite längre. Jag får hela tiden lära mig nytt – min pedagogiska nyfikenhet utmanas och kittlas konstant. Det är bara jag själv som sätter gränserna för hur mycket jag vill ”hänga” här.

Nuförtiden är mina nätkollegor en självklarhet och jag kan heller inte sluta skriva här. Det här är min reflektionsplats. Inte sagt att allt jag skriver om stämmer, men det är mina tankar och reflektioner som far omkring och som måste ut.

Jag inser att jag inte hade varit den lärare jag är idag om jag inte hade skrivit mitt första blogginlägg för 3 år sedan. Jag hade aldrig utvecklats så mycket som jag har gjort om det inte hade varit för alla andra lärare, IT-pedagoger, forskare, rektorer och övriga som sitter vid sin dator, någonstans i Sverige eller i övriga världen och delar med sig av sina tankar och funderingar och som gör att diskussionen kring skolan ständigt är igång. Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det.

Jag älskar när det inte blir som jag tänkt utan som eleverna undrar

Alla lektioner har en planering utifrån kursplanerna men jag älskar när lektionerna inte blev som jag hade tänkt utan det blir elevernas nyfikenhet och undran som blir innehållet på lektionerna. Vi arbetar med världsarven som tema i skolan och vi i min grupp arbetar med Frihetsgudinnan. Vi har tittat på filmer, läst artiklar från Internet (för det finns väldigt dåligt med litteratur om just Frihetsgudinnan). Vi har självklart utgått från vad eleverna redan kunde och vad de ville veta mer om. Jag älskar när en engelskalektion blir matematik, geografi, historia och samhällskunskap och svenska och …. Full aktivitet och många frågor: ”Får jag använda mobilen”, ”Hur långt är det amerikanska måttet feet?”, ”Varför blev det si, varför blev det så? ”Varför måste man tala om källan?” ”Kan vi inte titta på YouTube?”

Och appropå YouTube – Varför använder vi inte YouTube mer i undervisningen än vad vi gör? Eller jag kanske ska omformulera mig, varför gör inte jag det? YouTube är en direkt kanal ut i världen, inom alla områden, inom alla ämnen. I like YouTube!

Så idag har engelskalektionen bl a innehållit:

  • hur man räknar ut det amerikanska måttet feet till centimeter,
  • det mesta som har med Frihetsgudinnan att göra,
  • CreativeCommonsbilder på Flickr,
  • vi har sett YouTubeklipp om 11 septemberattacken, hur/om människor överlevde, om de hoppade, varför de hoppade, om de kunde ta sig ut, flygsäkerhet, flygsäkerhetskontroller, vätska eller inte på flygplan,
  • vi har diskuterat koppar och varför den blir grön,
  • använda mobilen
  • vi har prövat oss fram hur man gör en tankekarta överblickbar,
  • vi har diskuterat hur man ska omvandla feet till meter,
  • vi har pratat källor och källhänvisning,
  • vi har letat reda på en webadress till en text som jag skrev ut men glömde bort att skriva upp URL-adressen,
  • vi har läst tillsammans,

Det är sådana här dagar som jag bara älskar mitt yrkesval. Och så har jag kommit på en sak till, jag klarar inte att undervisa utan datorn!

Tänk om vi hade tid att diskutera pedagogiskt …

Tänk om vi hade tid att diskutera pedagogiska frågor och funderingar … tänker jag och avbryter min tanke med detsamma. Tid? Tid har vi men hur prioriterar vi tiden? Vad diskuteras i skolan idag? Praktiska saker, pedagogik, styrdokument, skolbussen, raktvaktsschema…? Vad är viktigt att diskutera när vi samlas och vad kan istället diskuteras via mail? En prioriteringsfråga som kan skapa mer tid för det pedagogiska.

Jag är uppfylld av pedagogiska diskussioner, tankar och en heldag med information från Skolverket angående ny skollag, läroplaner och kursplaner (Lgr11). Det är utvecklande att diskutera pedagogigskt. Det är utvecklande att diskutera tillsammans med andra lärare från andra skolor. Så hur använder vi vår tid egentligen?

Att skriva tillsammans

Det är intressant hur en planerad lektion blir en helt annan och tusen gånger bättre. Jag skriver allt mer tillsammans med eleverna via projektorn. De säger och jag skriver. Nu på senare tid är det allt fler elever som gärna går fram och skriver istället för mig och självklart tar jag ett steg åt sidan. En engelsk lektion där eleverna hade samlat ihop sina faktakunskaper om Gotland som sedan skulle skrivas in i DetektivenEmilochvi blev också diskussioner om grammatik och längdmått i olika länder. Jag tycker att eleverna är modiga när de går fram till SMART-board datorn för att skriva – jag hoppas att det är ett tecken på trygghet i gruppen. De andra eleverna tittar på det som eleven skriver och kommer sedan med konstruktiva frågor och hjälpande svar för att utveckla varandra i stavning, grammatik, fakta och mycket annat. I dessa diskussioner, utifrån elevernas texter, diskuterades grammtik på ett mycket naturligt sätt – Varför ”a” eller ”an”, ”has” eller ”have” och genitiv-s. Vi fick lära oss om ”mile” – eftersom eleverna ville översätta ”mil” till ”mile” och jag skriver vi eftersom det inte enbart är eleverna som lär. Jag lärde mig vad soptipp hette och landskapsdjur ställde jag mig lite frågande till men eleverna hade minsann slagit upp ordet och så var det med det. Jag anser att vi ska ta tillvara elevernas texter för att använda dem för undervisning, det ger så oerhört mer än att läraren rättar och sedan är det inget mer med det.

Rektorer, föräldrar, grannar och alla ni andra – lämna ett avtryck

Lite drygt en månad har gått sedan vi satte igång att arbeta med EmilWernböckerna. Eftersom jag tycker att det är en självklarhet att använda tekniken i undervisningen var det självklart att skapa en blogg där vi kan berätta om hur vi arbetar i skolan, hur vi tänker, vad vi ställer oss frågande till, vad vi vill undersöka, vad vi är kritiska till, allt enligt kursplanen i svenska:

Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven utvecklar sin förmåga att i dialog med andra uttrycka tankar och känslor som texter med olika syften väcker samt stimuleras till att reflektera och värdera, … utvecklar sin förmåga att läsa, förstå, tolka och uppleva texter av olika slag, … samt utvecklar sin förmåga att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap.

 Arbetet med böckerna hade jag gjort även om jag inte hade haft tillgång till bloggen, men jag vill att vi i skolan delar med oss av arbetet vi gör i det klassrum, i den skog eller i den gympasal vi befinner oss i. Att enbart hänga upp teckningar på väggarna och skriva i skrivböcker som läggs i lådor kanske är okej för andra lärare, men inte för mig. Jag vill att innehållet i vår undervisning ska segla ut från klassrummet och även befinna sig på andra platser än där vi är. Jag vill att den hamnar hos rektorn, andra rektorer, föräldrarna, andra föräldrar, kollegorna, andra kollegor, farmödrar, mormödrar, kusiner, bästa kompisen, FB, Twitter, Skolverket, Skolinspektionen, grannen, ja hos vem som helst som är intresserad och nyfiken på vad man gör i en svensk skola år 2010.

Hur går då själva arbetet kanske ni undrar? Just nu är vi inne i själva läsprocessen, vi lär känna Emil och hans värld. Jag läser högt ur boken Silverskatten tillsammans med eleverna. Utifrån det diskuterar vi vad vi läser. Så fort eleverna undrar över något tas det upp till diskussion vilket innebär att vi inte hinner speciellt många sidor på en lektion 😉 Antal sidor är helt oväsentligt och det tror jag också är viktigt för eleverna att förstå. Våra gemensamma diskussioner om innehållet i boken ger alla som finns i klassrummet en möjlighet att ta till sig andras funderingar och tankar kring hur man kan tänka när man läser. Alla lär sig, oavsett om man är lyssnare eller talare. Vi har så intressanta diskussioner och jag häpnar över elevernas engagemang och nyfikna funderingar. Vi läser inte bara en bok, vi diskuterar livet. Jag har skapat egna konton till alla elever, men alla har ännu inte haft tillfälle att skriva – förhoppningsvis ska det bli ändring på det ju längre vi arbetar med boken och bloggen. Några av eleverna är engagerade och skriver hemifrån andra är inte alls intresserade. Jag hoppas att detta ska ändra under läsåret som går eftersom vi ska arbeta med det här ända fram till sommaren. Bloggen ska även användas för att lära eleverna mer om upphovsrätt, källkritik, hur man skriver Wikipediaartiklar, hur YouTube fungerar men det får vi återkomma till lite längre fram. Jag som lärare har ett ansvar att lyfta dessa frågor till ett undervisningsinnehåll eftersom eleverna inte kan så mycket som vi tror om just dessa områden. Sedan kan de söka och leta, javisst, men att gå på djupet kring detta är lärarens uppgift att göra eleverna nyfikna på.

Det jag skulle önska för elevernas skull är att ni som är inne på bloggen för att läsa också lämnar ett avtryck efter er! Anna Jansson är vår flitigaste kommentator och det är vi väldigt glada och tacksamma för. Att hon läser och kommenterar gör eleverna engagerade och de vet att någon läser. Vi följer också statistiken på vår blogg med stort intresse. Så snälla! Gå in och kommentera här – det räcker med några få ord eller en mening och du kan ju vara anonym om du vill. Jag vet av egen erfarenhet att det var viktigt med kommentarerna när jag var ny i bloggvärlden – det sporrade till fortsatt skrivande när jag visste att någon läste det jag skrev. Att kommunicera är den allra viktigaste delen av arbetet med EmilWernbloggen. Att skriva till någon som faktiskt läser det vi skriver – det finns riktiga mottagande läsare därute i cyberspace. Ställ det mot att skriva ner sina funderingar i en skrivbok som kanske läraren och någon kompis läser och som sedan läggs ned i en låda/bänk – ja du förstår.

Jag får också tillgång till elevernas kunskaper om Visby och Gotland vilket får mig att tänka på nytt undervisningsinnehåll. En bok kan med andra ord skapa undervisning i alla ämnen under ett helt läsår, det är jag helt övertygad om. Nu ser inte organisationen ut så där jag befinner mig men det skulle kunna gå. Om min entusiasm är lika stor hos eleverna vet jag faktiskt inte så det får bli min nästa uppgift att ta reda på.