Idag blev jag pedagogiskt mållös

En boks framsida projicerad i klassrummet. En mörkhårig och allvarsam flicka tittar på oss från duken, ett avskalad bokomslag där flickan står i fokus. Vi tittar på Gull Åkerbloms bok: Ängeln i snön. Idag var det första gången som eleverna gemensamt skulle använda lässtrategin Spågumman och inte vet jag om det jag gjorde var rätt och det kommer säkerligen utvecklas under terminens gång men som eleverna förutspådde när de kom med sina hypoteser. Det verkar som om de aldrig har gjort annat: Boken handlar nog om en flicka och det utspelar sig under andra världskriget, hon ser ut som en indian så det är en indianberättelse, hon ser ledsen ut kanske är hon placerad på fosterhem, hon ser så allvarsam ut så det är nog inte en rolig berättelse, hon verkar ledsen kanske att någon har dött… och så fortsatte det. Några av eleverna landade mjukt och tryggt i att säga: Jag tycker som min klasskompis. Ni vet, det var precis som den berömda ketchupeffekten, först kom det lite sen kom mer eller mindre allt på en gång. Jag har aldrig varit med om så engagerade elever när det gäller att prata om böcker. Antagligen för att jag aldrig har gett dem chansen att få upptäcka och utvecklas tillsammans.

När jag satte igång att läsa högt för dem och modella hur jag förutspådde under min läsning av boken ville några elever ändra sig kring sin tidigare hypotes medan andra stod fast vid sin första. Jag berättade hur jag tänkte och varför jag tänkte som jag gjorde. Jag berättade att jag blev otroligt berörd och tårögd när jag trodde att boken skulle handla om något hemskt som skulle hända Martina eller hennes familj. Jag berättade att jag ibland kan gråta när jag läser mina egna böcker och att jag en gång låg på badstranden och tårarna strömmade ner för mina kinder. Vips ville några av eleverna också berätta att de hade gråtit när de läst sina böcker medan andra sa att de kunde bli ledsna men att inga tårar kom. Jag sa att visst vore det skönt att kunna få gråta i klassrummet när vi läser böcker som berör och det höll eleverna med om. Slutligen kom vi fram till att böcker ofta handlar om livet med allt vad det innebär.

Jag blev pedagogiskt mållös när lektionen var slut och samtidigt pedagogiskt glad. Elever kan! Vilka kunskaper, intressen vilja och motivation det fanns hos de 10-12-åringar som varje dag går över tröskeln till mitt klassrum.

Härma är inte fult, det är pedagogisk utveckling

Jag tycker om när jag kan härma, få göra likadant och luta mig mot någon annans erfarenhet. Visst gillar jag även att pedagogiskt kasta mig ut och testa helt nya saker men ibland känns det skönt att få göra likadant som någon annan och slippa uppfinna hjulet igen. Det är precis det jag håller på med nu och kommer så att fortsätta under hela den här terminen.

Redan i höstas bestämde jag mig för att utveckla min språkundervisning. Detta efter alla larmrapporter om hur läsundervisningen ser ut i Sverige (och nu generaliserar jag). Jag har läst böcker, diskuterat med mina kollegor på nätet och på så sätt sakta men säkert utvecklat min tänk, min förståelse och mina verktyg för att läsundervisa på ett bättre sätt. Under hösten hann jag även använda olika lässtrategier i mina klasser. Vi hann inte med så himla mycket men jag försökte modella, visa på olika strategierna som behövs för att bli en bra läsare och därefter fick även eleverna testa. Vi gjorde ett litet pyttesteg som tog oss ett pyttelitet steg i rätt riktning.

Nu har vårterminen startat igång och idag läste jag Rödluvan och vargen för ettorna. Jag valde en saga som de flesta eleverna har en förförståelse om och på så sätt kände jag att de lättare skulle ta emot min undervisning. Alla elever fick i grupp ett uppdrag där en grupp skulle hitta de personer, djur och varelser som fanns i sagan. Nästa grupp skulle upptäcka de miljöer som beskrevs och den sista gruppen fick till uppgift att upptäcka vilka händelser som fanns i sagan. Varje grupp skulle också se var dessa personer, miljöer och händelser fanns,  i början, i mitten och i slutet av sagan.

Jag har en dokumentkamera och med den projicerade jag upp sagan på väggen. Vi släckte ner och med inlevelse och intonation satte jag igång att läsa. Under tiden jag läste diskuterade vi svåra begrepp och uttryck som t ex: Solstrålarna dansade i skogen, klen och glupsk. Eleverna var verkligen med trots att någon var lite trött direkt efter maten. Eftersom eleverna kunde sagan kunde jag också utesluta vissa meningar som de lätt fyllde i. När jag läste ”Mormor varför har du så stora öron?” så svarade eleverna i kör: ”Bara för att jag ska kunna höra dig bättre!”

Därefter projicerade jag upp Berättelseschemat som är hämtat från En läsande klass och vi fyllde i schemat tillsammans. Eleverna var verkligen riktiga experter på att fylla i den och när de inte riktigt visste hjälpte hela klassen till. De sade och jag fyllde i:

Berättelseschema

Det här var en sådan där lektion som känns så lyckad. Jag kände att jag och eleverna hade gjort ett bra jobb. Visst fanns det vissa saker som jag behöver göra bättre till nästa gång men jag kände att vi verkligen arbetade med att utveckla elevernas  språkliga förmåga. Allt detta för att jag kunde härma ett redan beprövat koncept. Så nu tänker jag fortsätta att härmas, utvecklas och se eleverna så småningom bli de expertläsare de har rätt att vara.

Det här är också ett steg i rätt riktning i mitt deltagande i Digitala skollyftet Jag har satt upp som mål att utveckla mitt kunnande kring den reciproka undervisningen. Jag tycker jag är på god väg 🙂