Nu lämnar jag klassrummet

När läsåret startar igång efter sommaren är det första gången på 16 år som jag inte kommer att sätta nyckeln i klassrumsdörren för att möta mina elever. Jag kommer inte att vara lärare då. Jag kommer inte att ha några elever. Jag kommer inte att ingå i ett lärarkollegium. Jag kommer inte att lägga ett schema. Jag kommer inte att behöva planera lektioner. Jag kommer inte att fylla i matriser i SchoolSoft och jag kommer inte att behöva skriva IUP:n. Jag kommer inte ha utvecklingssamtal tillsammans med elever och vårdnadshavare. Jag kommer inte att vara rastvärd. Jag kommer inte att bedöma formativt och/eller summativt. Jag kommer inte att behöva rätta nationella prov. Jag kommer inte att sambedöma. Jag kommer inte sitta på EVK. Jag kommer helt enkelt inte att vara lärare längre.

I stället kommer jag att arbeta på Utbildnings- och arbetslivsförvaltningen (UAF) för att utveckla det digitala arbetet i förskola, förskoleklass och grundskola inom Region Gotland. Jag ser verkligen fram emot mitt nya uppdrag och tänk så mycket jag kommer att lära mig och så många lärandegropar jag kommer att trilla ner i. Men jag gillar utmaningar och är alltid nyfiket intresserad av det nya och okända.

Och vem vet, kanske kommer jag återigen att sätta nyckeln i en klassrumsdörr för att möte mina elever. Eller så blir det inte alls så. Det får framtiden utvisa.

 

En ofungerande projektor ställer till det

Jag har vant mig vid att ha en projektor i klassrummet, en som fungerar, en som snällt sätter igång så fort jag startar igång den. En som förmedlar det som datorn så snällt visar. När projektorn helt plötsligt inte längre vill det som jag vill, inser jag att jag har vant mig vid att den ska assistera mig – stå där vid min sida och vara en del av min undervisning. Nu känns det som om min undervisning bara är halv. Jag får snällt vänta till någon teknisk kunnig kommer dit och fixar min projektor. Och visst finns det andra projektorer i andra klassrum – men där huserar andra lärare. Jag drömmer om att få flytta tillbaka till mitt gamla klassrum – där projektorn snällt satte igång så fort jag tryckte på startknappen.

Skolan kan inte stå utanför dokumentationen av 2000-talet

2000- talet lär bli det århundrade som blir det mest dokumenterade genom tiderna (självklart eftersom vi har den teknik vi har). Överallt där jag vänder min blick ser jag gamla och unga människor med kameror, mobiltelefoner och iPadar – och de dokomenterar precis allt. Vardagliga händelser, födelsedagar, semesterresan, dödsfall, födslar, kompisar, lägret, nya kameran, osynliga tallrikar, tror inte att det inte finns något som inte fotograferas.

Hur gör du och jag i skolan? Möter vi eleverna i deras intressen och det självklara? Låter vi eleverna dokumentera sina arbeten med bild och ljud? Har skolan tillgång till en klassuppsättning  digitalkamerorTillåts mobilerna i undervisningen där de skulle kunna användas till dokumentation eller något annat kreativt som skapar nyfikenhet och engagemang hos eleverna kring det skolarbete de arbetar med?

Skolan kan inte stå utanför dokumentationen av 2000-talet när övriga samhället fotograferar varje dag, timme, minut och sekund – i varje gränd, torg och stad.

Säg ja till kameror och mobiltelefoner i klassrummet som en del av vår undervisning och dela sedan med er av era bilder på olika webbplatser. Varför inte en egen webbsida, ett Flickr-konto eller klassens egen YouTube-kanal.

Rektorer, föräldrar, grannar och alla ni andra – lämna ett avtryck

Lite drygt en månad har gått sedan vi satte igång att arbeta med EmilWernböckerna. Eftersom jag tycker att det är en självklarhet att använda tekniken i undervisningen var det självklart att skapa en blogg där vi kan berätta om hur vi arbetar i skolan, hur vi tänker, vad vi ställer oss frågande till, vad vi vill undersöka, vad vi är kritiska till, allt enligt kursplanen i svenska:

Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven utvecklar sin förmåga att i dialog med andra uttrycka tankar och känslor som texter med olika syften väcker samt stimuleras till att reflektera och värdera, … utvecklar sin förmåga att läsa, förstå, tolka och uppleva texter av olika slag, … samt utvecklar sin förmåga att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap.

 Arbetet med böckerna hade jag gjort även om jag inte hade haft tillgång till bloggen, men jag vill att vi i skolan delar med oss av arbetet vi gör i det klassrum, i den skog eller i den gympasal vi befinner oss i. Att enbart hänga upp teckningar på väggarna och skriva i skrivböcker som läggs i lådor kanske är okej för andra lärare, men inte för mig. Jag vill att innehållet i vår undervisning ska segla ut från klassrummet och även befinna sig på andra platser än där vi är. Jag vill att den hamnar hos rektorn, andra rektorer, föräldrarna, andra föräldrar, kollegorna, andra kollegor, farmödrar, mormödrar, kusiner, bästa kompisen, FB, Twitter, Skolverket, Skolinspektionen, grannen, ja hos vem som helst som är intresserad och nyfiken på vad man gör i en svensk skola år 2010.

Hur går då själva arbetet kanske ni undrar? Just nu är vi inne i själva läsprocessen, vi lär känna Emil och hans värld. Jag läser högt ur boken Silverskatten tillsammans med eleverna. Utifrån det diskuterar vi vad vi läser. Så fort eleverna undrar över något tas det upp till diskussion vilket innebär att vi inte hinner speciellt många sidor på en lektion 😉 Antal sidor är helt oväsentligt och det tror jag också är viktigt för eleverna att förstå. Våra gemensamma diskussioner om innehållet i boken ger alla som finns i klassrummet en möjlighet att ta till sig andras funderingar och tankar kring hur man kan tänka när man läser. Alla lär sig, oavsett om man är lyssnare eller talare. Vi har så intressanta diskussioner och jag häpnar över elevernas engagemang och nyfikna funderingar. Vi läser inte bara en bok, vi diskuterar livet. Jag har skapat egna konton till alla elever, men alla har ännu inte haft tillfälle att skriva – förhoppningsvis ska det bli ändring på det ju längre vi arbetar med boken och bloggen. Några av eleverna är engagerade och skriver hemifrån andra är inte alls intresserade. Jag hoppas att detta ska ändra under läsåret som går eftersom vi ska arbeta med det här ända fram till sommaren. Bloggen ska även användas för att lära eleverna mer om upphovsrätt, källkritik, hur man skriver Wikipediaartiklar, hur YouTube fungerar men det får vi återkomma till lite längre fram. Jag som lärare har ett ansvar att lyfta dessa frågor till ett undervisningsinnehåll eftersom eleverna inte kan så mycket som vi tror om just dessa områden. Sedan kan de söka och leta, javisst, men att gå på djupet kring detta är lärarens uppgift att göra eleverna nyfikna på.

Det jag skulle önska för elevernas skull är att ni som är inne på bloggen för att läsa också lämnar ett avtryck efter er! Anna Jansson är vår flitigaste kommentator och det är vi väldigt glada och tacksamma för. Att hon läser och kommenterar gör eleverna engagerade och de vet att någon läser. Vi följer också statistiken på vår blogg med stort intresse. Så snälla! Gå in och kommentera här – det räcker med några få ord eller en mening och du kan ju vara anonym om du vill. Jag vet av egen erfarenhet att det var viktigt med kommentarerna när jag var ny i bloggvärlden – det sporrade till fortsatt skrivande när jag visste att någon läste det jag skrev. Att kommunicera är den allra viktigaste delen av arbetet med EmilWernbloggen. Att skriva till någon som faktiskt läser det vi skriver – det finns riktiga mottagande läsare därute i cyberspace. Ställ det mot att skriva ner sina funderingar i en skrivbok som kanske läraren och någon kompis läser och som sedan läggs ned i en låda/bänk – ja du förstår.

Jag får också tillgång till elevernas kunskaper om Visby och Gotland vilket får mig att tänka på nytt undervisningsinnehåll. En bok kan med andra ord skapa undervisning i alla ämnen under ett helt läsår, det är jag helt övertygad om. Nu ser inte organisationen ut så där jag befinner mig men det skulle kunna gå. Om min entusiasm är lika stor hos eleverna vet jag faktiskt inte så det får bli min nästa uppgift att ta reda på.