Almedalsnytt #2: Lana eller läsa?

Kulturrådet i samarbete med Utbildningsradion bjöd in till seminariet Lana eller läsa? Medverkade gjorde Anna Ekström, GD Skolverket, Erik Fichtelius, UR, Rebecka Prentell, Sverok och författaren och läsambassadör Johan Unenge.

Nyfiket gick jag ditt och undrade om det skulle bli ett seminarie om Lana är bäst eller läsa är bäst. Erik Fichtelius exempel gjorde så att det inte blev så, han lyfte fram hur han som liten hade föräldrar som inte tyckte om att han läste serietidningar, att hans dotter lärde sig läsa av undertexter i ”läskiga” Barbiefilmer och han ansåg att det inte går att utesluta det ena eller det andra. Rebecka Prentell framhöll att vi i skolan måste ta tillvara elevernas intresse och passion när de befinner sig i skolan och att lika mycket som föräldrar läser tillsammans med sina barn kan de också spela datorspel tillsammans med dem. Ett alldeles lysande sätt att utforska tillsammans och vara delaktig i det som ens barn gör.

Johan Ungenge framhöll, i sin roll som läsambassadör, självklart bokens betydelse för läsförståelsen. Han framhöll att det går att skapa läslust bara det finns en tillräckligt intressant bok och där kontrade Erik Fichtelius med att en läsplatta, i egenskap av teknisk pryl, faktiskt kan skapa läslust hos framför allt killar.

Seminariet avslutades med publikfrågor och där efterfrågade en kille i 15-18 års åldern mer tillgång till interaktiv läsning. Han berättade om att han hade dyselexi och att hans läslust tog fart då han hittade ett historiskt datorspel där han var tvungen att läsa för att komma vidare i spelet.

Vi kanske inte ska vara så rädda när det dyker upp nya saker, vi ska däremot vara intresserade och försöka sätta oss in i det nya. Först då kan vi se möjligheterna, se framåt och få förståelse för det som är nu.

Härmas – fint eller fult?

När jag var liten var det fult att härmas. Inte skulle jag göra som någon annan inte, jag fick väl i alla fall försöka hitta på något själv, något som var mitt eget – hade jag ingen fantasi eller…? Jag inser att den tanken fortfarande existerar, både hos vuxna och barn, men att den sakta men säkert håller på att förändras, i alla fall i det nätverk där jag verkar. Jag håller tummarna för att det fula med att härmas snart, snart kommer bli något väldigt fint, något man lyfter fram, något man hurrar för och att det liksom blir en självklarhet.

Hur gör du?

Sharing is caring läste jag för första gången för ca ett år sedan i plugin:et Sexy bookmarks. Du ser det längst ner på olika blogginlägg och det är fint skrivet och med omtanke om andra – du får låna, härmas, sno, göra likadant. Det innebär att jag delar med mig och att andra kan låna – om de vill. Jag twittrade imorse och fick en tweet där det stod:

jag kämpar för att fler ska härmas i ……. Men tydligen har nån sagt att det är fult att härmas… 😀

Jag svarade:

… men det är helt felt sagt. Att härmas är detsamma som att utvecklas tillsammans. Fint, eller hur!

Jag känner mig trygg när jag får härmas. Jag vet att jag kan luta mig mot någon eller något och därmed slipper jag hitta på nytt, uppfinna hjulet eller få känslan av att jag inte kan. Jag rådfrågar någon i bloggosfären, jag twittrar, jag ser på en instruktionsfilm, jag kollar ett YouTubeklipp, jag ringer en livlina, jag frågar en elev, jag frågar en kollega, jag skickar ett mail, jag slänger ut en fråga på Facebook i mitt flöde eller i en Facebookgrupp (där jag häromdagen hade en tråd på 80 kommentarer innan min polett ramlade ner). Jag får olika svar på olika platser, men jag kan härmas och utvecklas tillsammans med någon annan som vet lite mer, lite annorlunda eller tycker helt olika. Men det måste vara okej att härmas och det arbetar jag medvetet med tillsammans med mina elever. De ska inte växa upp i en skola där det är fult att härmas, det ska vara en ynnest och något helt självklart att härmas. Vi har precis startat igång ett nytt projekt i skolan och där skrev jag att: Varsågod – härmas, sno, låna – vi har nämligen blivit bra på att dela med oss av våra skolarbeten. Vi måste ha ett härmande klimat i skolan – det tror jag Vygotskij skulle ha gillat.

Aha, gör du så!! Då vill jag också göra så!!!!