Jaha, tänker du så?

Vi läser högt.
Lyssnar.
Ställer frågor.
Funderar.
Tillsammans.

Elevreflektioner kring just detta:

IMG_1777.JPG

IMG_1778.JPG

Idag blev jag pedagogiskt mållös

En boks framsida projicerad i klassrummet. En mörkhårig och allvarsam flicka tittar på oss från duken, ett avskalad bokomslag där flickan står i fokus. Vi tittar på Gull Åkerbloms bok: Ängeln i snön. Idag var det första gången som eleverna gemensamt skulle använda lässtrategin Spågumman och inte vet jag om det jag gjorde var rätt och det kommer säkerligen utvecklas under terminens gång men som eleverna förutspådde när de kom med sina hypoteser. Det verkar som om de aldrig har gjort annat: Boken handlar nog om en flicka och det utspelar sig under andra världskriget, hon ser ut som en indian så det är en indianberättelse, hon ser ledsen ut kanske är hon placerad på fosterhem, hon ser så allvarsam ut så det är nog inte en rolig berättelse, hon verkar ledsen kanske att någon har dött… och så fortsatte det. Några av eleverna landade mjukt och tryggt i att säga: Jag tycker som min klasskompis. Ni vet, det var precis som den berömda ketchupeffekten, först kom det lite sen kom mer eller mindre allt på en gång. Jag har aldrig varit med om så engagerade elever när det gäller att prata om böcker. Antagligen för att jag aldrig har gett dem chansen att få upptäcka och utvecklas tillsammans.

När jag satte igång att läsa högt för dem och modella hur jag förutspådde under min läsning av boken ville några elever ändra sig kring sin tidigare hypotes medan andra stod fast vid sin första. Jag berättade hur jag tänkte och varför jag tänkte som jag gjorde. Jag berättade att jag blev otroligt berörd och tårögd när jag trodde att boken skulle handla om något hemskt som skulle hända Martina eller hennes familj. Jag berättade att jag ibland kan gråta när jag läser mina egna böcker och att jag en gång låg på badstranden och tårarna strömmade ner för mina kinder. Vips ville några av eleverna också berätta att de hade gråtit när de läst sina böcker medan andra sa att de kunde bli ledsna men att inga tårar kom. Jag sa att visst vore det skönt att kunna få gråta i klassrummet när vi läser böcker som berör och det höll eleverna med om. Slutligen kom vi fram till att böcker ofta handlar om livet med allt vad det innebär.

Jag blev pedagogiskt mållös när lektionen var slut och samtidigt pedagogiskt glad. Elever kan! Vilka kunskaper, intressen vilja och motivation det fanns hos de 10-12-åringar som varje dag går över tröskeln till mitt klassrum.

Härma är inte fult, det är pedagogisk utveckling

Jag tycker om när jag kan härma, få göra likadant och luta mig mot någon annans erfarenhet. Visst gillar jag även att pedagogiskt kasta mig ut och testa helt nya saker men ibland känns det skönt att få göra likadant som någon annan och slippa uppfinna hjulet igen. Det är precis det jag håller på med nu och kommer så att fortsätta under hela den här terminen.

Redan i höstas bestämde jag mig för att utveckla min språkundervisning. Detta efter alla larmrapporter om hur läsundervisningen ser ut i Sverige (och nu generaliserar jag). Jag har läst böcker, diskuterat med mina kollegor på nätet och på så sätt sakta men säkert utvecklat min tänk, min förståelse och mina verktyg för att läsundervisa på ett bättre sätt. Under hösten hann jag även använda olika lässtrategier i mina klasser. Vi hann inte med så himla mycket men jag försökte modella, visa på olika strategierna som behövs för att bli en bra läsare och därefter fick även eleverna testa. Vi gjorde ett litet pyttesteg som tog oss ett pyttelitet steg i rätt riktning.

Nu har vårterminen startat igång och idag läste jag Rödluvan och vargen för ettorna. Jag valde en saga som de flesta eleverna har en förförståelse om och på så sätt kände jag att de lättare skulle ta emot min undervisning. Alla elever fick i grupp ett uppdrag där en grupp skulle hitta de personer, djur och varelser som fanns i sagan. Nästa grupp skulle upptäcka de miljöer som beskrevs och den sista gruppen fick till uppgift att upptäcka vilka händelser som fanns i sagan. Varje grupp skulle också se var dessa personer, miljöer och händelser fanns,  i början, i mitten och i slutet av sagan.

Jag har en dokumentkamera och med den projicerade jag upp sagan på väggen. Vi släckte ner och med inlevelse och intonation satte jag igång att läsa. Under tiden jag läste diskuterade vi svåra begrepp och uttryck som t ex: Solstrålarna dansade i skogen, klen och glupsk. Eleverna var verkligen med trots att någon var lite trött direkt efter maten. Eftersom eleverna kunde sagan kunde jag också utesluta vissa meningar som de lätt fyllde i. När jag läste ”Mormor varför har du så stora öron?” så svarade eleverna i kör: ”Bara för att jag ska kunna höra dig bättre!”

Därefter projicerade jag upp Berättelseschemat som är hämtat från En läsande klass och vi fyllde i schemat tillsammans. Eleverna var verkligen riktiga experter på att fylla i den och när de inte riktigt visste hjälpte hela klassen till. De sade och jag fyllde i:

Berättelseschema

Det här var en sådan där lektion som känns så lyckad. Jag kände att jag och eleverna hade gjort ett bra jobb. Visst fanns det vissa saker som jag behöver göra bättre till nästa gång men jag kände att vi verkligen arbetade med att utveckla elevernas  språkliga förmåga. Allt detta för att jag kunde härma ett redan beprövat koncept. Så nu tänker jag fortsätta att härmas, utvecklas och se eleverna så småningom bli de expertläsare de har rätt att vara.

Det här är också ett steg i rätt riktning i mitt deltagande i Digitala skollyftet Jag har satt upp som mål att utveckla mitt kunnande kring den reciproka undervisningen. Jag tycker jag är på god väg 🙂

Mitt personliga kursmål i Digitala skollyftet

Framåt

Jag heter Marie Andersson och har under de senaste åren utforskat olika saker i undervisningen tillsammans med mina elever. Vi har bloggat, Skypat, skrivit en artikel på Wikipedia, gjort e-böcker, recenserat appar att använda i undervisningen, utforskat upphovsrätt, utvecklat appar tillsammans med högskolestudenter, geocachat som en del av undervisningen och säkert en hel del andra saker som jag för tillfället inte kommer på. Idag ser jag inte det digitala som något specifikt verktyg eller arbetssätt och jag vill inte längre benämna det som att vi arbetar digitalt utan det är en del av undervisningen precis som allt annat jag använder mig av i mitt dagliga arbete.

Efter alla larmrapporter i media om svenska elevers dåliga resultat i läsförståelse började jag fundera över min egen undervisning kring läsförståelse och elevers skrivutveckling. När jag gjorde det var jag tvungen att dra hårt  i handbromsen. Jag behöver för egen del stanna upp, djupdyka och fokusera på att utforska läsförståelsens betydelse kring elevernas lärande. Det gör jag tillsammans med människor som jag bl a hittar i det utvidgade kollegiet på Twitter och i olika Facebookgrupper, t ex Stärk språket stärk lärandet och En läsande klass. Jag har under sommaren läst Pauline Gibbons bok Stärk språket stärk lärandet  (vilken vi nu arbetar med på vår skola) och även boken Låt språket bära (genrepedagogik). Jag har också börjat att utforska det reciproka undervisningssättet, via litteratur och därefter tillsammans med mina elever i skolan.

Jag blir bättre på att undervisa genom att delta i diskussionerna på nätet där jag får möjlighet att höra vad andra människor tänker. Den pedagogiska litteratur som jag har läst har gjort att jag idag undervisar mer medvetet och ser mer kritiskt på min undervisning i ämnet svenska än vad jag har gjort tidigare. Det utvidgade kollegiet gör att jag också kan ta med mig andras erfarenheter till mitt eget skolområde, till mina kollegor på skolan, där vi i diskussion med varandra, i små steg, förändrar och utvecklar skolans verksamhet tillsammans.

Mitt personliga kursmål i Digitala skollyftet har fokus på elevers läs- och skrivutveckling:

1. Arbeta med den reciproka undervisningen

2. Tillsammans med eleverna utforska Wikimini (barn och ungdomars eget Wikipedia). En fantastisk möjlighet för yngre barn och ungdomar som inte riktigt kan slå sig in på Wikipedia och bidra med sin text där (däremot kan de bidra med bilder och filmer). Wikimini blir de ungas arena där de får skriva för riktiga mottagare, samarbeta med andra online, bidra till en svensk kunskapsbank i text, bild och animationer, arbeta med upphovsrättsfrågor och säkert många andra saker som vi ännu inte har upptäckt. Jag vill utforska och se vad som händer med elevernas skrivutvecking när de får arbeta med Wikimini. Kommer eleverna att bli mer motiverade till att skriva, kommer innehållet att bearbetas på annat sätt än när de enbart skriver för oss i klassen, kommer text och bild få en större plats när de lägger ut sina skrivuppgifter online och kommer Wikimini, på lång sikt, bli en lika viktig sökmotor som Wikipedia är idag?

Arbetet med Wikimini bygger på Digitala skollyftets tre hörnstenar:

1. Utveckla sin (elevernas) digitala kompetens,

2. Dela med sig (Sharing is caring)

3. Utvecklar sin (elevernas) läs- och skrivförmåga genom att använda sig av Wikimini som arena (kalla det skolutveckling/elevutveckling).

Om mina två olika kursmål kommer att gå hand i hand eller löpa parallellt får framtiden utvisa men jag är redo att lära mig nytt tillsammans med eleverna och det utvidgade kollegiet. Jag går in i det nya och outforskade med stor nyfikenhet och med rättighet att misslyckas.

 

Kan du vissla Johanna

Jag försöker bli bättre på att förstå hur jag ska arbeta tillsammans med eleverna för att utveckla deras läsförståelse. Jag behöver hela tiden utvecklas. Jag läser därför en hel del pedagogisk litteratur och tar även till mig vad andra erfarna lärare skriver om läsförståelse och lässtrategier. Det senaste som dök upp var Läsfixarna: kort och film.

Jag tänker mig att eleverna ska få arbeta med Ulf Starks bok Kan du vissla Johanna. En mycket vacker bok där det finns många saker att lyfta upp till diskussion tillsammans med eleverna. Jag kom också på att eleverna kan se filmen:

Jag tänker mig att eleverna ska få se filmen efter att vi har läst klart boken – hur det blir med det återstår att se. Det kan bli intressant att se vilka likheter och skillnader vi hittar i boken/filmen och diskussioner kring varför en filmmakare gör om en bok och inte riktigt följer den. Filmen kan du också hitta som kortare avsnitt, ca 10 minuter/film på YouTube.

Eleverna ska även få lyssna på en stenkaka med sången Kan du vissla Johanna. Undrar hur många elever som har lyssnat på en stenkaka? Det blir en historisk tillbakablick i musikens värld i alla fall:

Försökte även hitta sångtexten men där gick jag bet. Skulle eleverna kunna bidra med sångtexten på Lyrics.com? Det finns alltså en hel del att göra när vi arbetar med en bok.

Slutligen hittade jag även en studiehandledning för den som är intresserad men har inte tittat i den själv så mycket. Tänk – en idé om en bok blev så mycket mer. Vad det egentligen blir av det hela vet vi inte förrän vi är klara vilket jag har mycket positiv erfarenhet av kring arbetet med Detektiven Emil och vi.

En berättelse får inget liv om ingen vill lyssna

DSC_0007

Min sommmarläsning är delvis pedagogisk litteratur som har koppling till språkutveckling. Jag vill verkligen borra ner mig, förstå, ställa mig frågande och få mer kunskap kring detta så viktiga område. Jag har läst Pauline Gibbons Stärk språket, stärk lärandet, Hallgren&Fallgrens Låt språket bära och Anne-Marie Körlings bok Den meningsfulla högläsningen. Du kan också se ett videoklipp där bl a Mathias Sundin och Anne-Marie pratar om högläsning under Almedalsveckan, länken finner du här. Jag var även på ett seminarium under Almedalsveckan som hette ”Elevernas läsförståelse minskar – läget är akut#, där bl a författaren Martin Widmark medverkade och pratade om hans projekt En läsande klass. På seminariet lovade Martin Widmark att en studiehandledning kring En läsande klass kommer att skickas ut till alla låg- och mellanstadieklasser i Sverige under april 2014.

I Den meningsfulla högläsningen läser jag om boklockarknep – ett sätt att få barn och unga att bli nyfikna på läsning. Jag undrade vilka  boklockarknep andra vuxna använder sig av för att få nyfikna läsare och twittrade därför:

Och svaren lät inte vänta på sig:

Av det jag har läst och lyssnat på under de senaste veckorna förstår jag att ett medvetet språkutvecklande arbetssätt från lärarens håll är ett måste i skolan, i alla ämnen, i alla åldrar och med mycket tydlig koppling till Lgr11 och språkutvecklande forskning. Har du inte funderat på det här är det nog dags nu.

Vad är det jag hör?

Att lyssna och diskutera med en läsande elev är oerhört givande och det gäller att vara närvarande och nyfiken som den lyssnande läraren. Jag brukar skriva ned vad jag hör och diskuterar tillsammans med eleven och då vet jag också vad jag har hört. Någon som kommer in och lyssnar på den läsande eleven kanske hör traggel – jag hör däremot en läsare:

Eleven

  • ljudar de flesta orden
  • tittar på bilderna då läsförståelsen blir oklar
  • ljudar först och läser sedan ut hela ordet
  • gissar att det är tjuvar på bilden, vilket stämde när eleven vände på bladet
  • läser ut orden på de skyltar som är illustrerade i boken
  • självkorrigerar sig ibland, (läser om tills eleven känner sig nöjd)
  • ifrågasätter högt om det verkligen kan stå ”vatten” (när det står ”vaknat”)
  • återberättar med hjälp av att titta på bilderna
  • kopplar samman det lästa om den lilla musen med en verklig händelse med en mus: hur den rev eleven, visar sina skrapsår på armen, visar hur en mus kryper, talar om att man inte ska klappa på huvudet, hur stor den är och vad den äter.

Utifrån denna långa lista kan vi inte säga något annat än: Här är en läsare. Så hör upp nästa gång du lyssnar på en läsande elev.