Elevkommentar:

– Va, blir det ingen engelska? Jag som har längtat!

Misstag och fel

Jag tänker mig att det vore intressant att blogga lite mer om saker som kanske inte alltid går som jag har tänkt mig. Det är genom misstag och fel vi utvecklas och går vidare om vi reflekterar kring det vi har gjort mindre bra.

Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det

Ja varför sitter jag här vid datorn och skriver? Mina tankar och funderingar kan läsas av vem som helst som är intresserad av det som handlar om skolans värld. Jag delar med mig och varför gör jag det?

Från början var det mest något som jag ville testa på. Har alltid tyckt om att skriva och har alltid tyckt om datorer och allt man kan göra med hjälp av datorn. Från början startade jag här. men varför har jag fortsatt? Jo, jag fick ett nytt lärarkollegium i och med min blogg – mina nätkollegor. När jag skrev delade jag med mig av mina tankar och fick respons på det jag skrev. Jag kunde titta in hos mina nyfunna nätkollegor och se vad de skrev om sin undervisning och om sina skoltankar. Det som de skrev om krockade med mina tankar om min undervisning och vips så satte tanke- och refklektionsverksamheten igång. De pedagogiska samtalen satte fart här på nätet. Jag kunde utvecklas tillsammans med andra kring de pedagogiska frågorna. Jag kunde se hur någon annan tänkte och gjorde kring det de undervisade om i engelska eller med webbpublicering eller i matte eller om vad som helst.

Det mesta är tillgängligt på nätet och har man bara fått in en fot någonstans så hittar man bara mer och mer och fler saker att förkovra sig i. Efter bloggarna kom Twitter och jag följer även skolsidor/grupper på Facebook. Jag kan hela tiden ”kasta ut” en fråga i de sociala medierna och få respons på den inom en kort tid, ibland tar det några sekunder andra gånger får jag vänta lite längre. Jag får hela tiden lära mig nytt – min pedagogiska nyfikenhet utmanas och kittlas konstant. Det är bara jag själv som sätter gränserna för hur mycket jag vill ”hänga” här.

Nuförtiden är mina nätkollegor en självklarhet och jag kan heller inte sluta skriva här. Det här är min reflektionsplats. Inte sagt att allt jag skriver om stämmer, men det är mina tankar och reflektioner som far omkring och som måste ut.

Jag inser att jag inte hade varit den lärare jag är idag om jag inte hade skrivit mitt första blogginlägg för 3 år sedan. Jag hade aldrig utvecklats så mycket som jag har gjort om det inte hade varit för alla andra lärare, IT-pedagoger, forskare, rektorer och övriga som sitter vid sin dator, någonstans i Sverige eller i övriga världen och delar med sig av sina tankar och funderingar och som gör att diskussionen kring skolan ständigt är igång. Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det.

Reflekterande lärarutveckling

Det kom en utvärdering angående mitt besök i Ystad.

Jag tyckte att coachingen var mycket bra. Jag märkte knappt av dig inne
klassrummet! Jag tyckte det var bra att det var en neutral person som
jag inte har någon relation till som är inne och tittar på min lektion.
Det är intressant att höra hur andra uppfattar mig. Samtalet efteråt var
en dialog tyckte jag. Du gav mig massor av tips, ideér och tankar kring
det du sett. En del har jag sjösatt redan några ligger och gror
fortfarande.

Jag läser de skönlitterära texterna med andra ögon, matteögon.
Jag har fått eleverna mer aktiva.De får svara i kör, de får vara
läraren.
Jag försöker tänka på hur jag svarar eleverna när de frågor om de gjort
rätt ( förklara för mig istället).

Eleverna ska få planera, genomföra och utvärdera. Jag ska sjösätta det
om ett par veckor, innan påsk har jag tänkt.

Jag försöker också komma ihåg att sätta datum på allt vi gör, men det
glöms bort ibland.

Det som varit svårt tycker jag är att hinna sätta mig ner vid en
aktivitet i en grupp och lyssna, att då bekräfta vad eleverna kan. Jag
tänker på det men det försvinner…

Att bada i smält choklad

Idag har eleverna i år 2 diskuterat viktiga saker – hur det skulle kunna kännas att bada i smält choklad. Det började med att en elev pratade om att familjen hade doppat frukter i smält choklad under jullovet. Där tog TV-programmet Halv åtta hos mig vid med en chokladfontän som inte hade fungerat och kladdat en aning innan den fungerade som den skulle. Och när chokladfontänen svämmade över i elevernas tankar, ja det var då de började fantisera om hur det skulle vara att bada, dyka och simma i smält choklad. Bada i en hink, badkar, pool eller ett hav, En elev var helt övertygad om att det inte alls skulle kunna fungera att bada i smält choklad eftersom det blir trögt och då skulle man kunna drunkna. En annan elev trodde inte heller att man kunde bada i choklad och framförallt inte dyka i chokladen eftersom man inte kan se något utom brun choklad. Där tog tanken vid att det vore ju hemskt att dyka ner i smält choklad och inte veta vad som var upp eller ner, höger eller vänster. Eleverna kom fram till att när vi dyker i vatten är det i alla fall lättare att navigera eftersom det är ljusare upp mot vattenytan och mörkare nedåt. Då kom en elev på den fantasifulla idéen att det kunde vara vit choklad uppåt och mörk choklad ner mot botten – då skulle det bli enklare att simma rätt i det smälta chokladhavet.  En annan elev tänkte att när det blev kallt skulle chokladen stelna och då kunde man knapra i sig chokladen som hade stelnat. Någon trodde att man inte skulle kunna låta bli att smaska i sig all smält choklad så att man på köpet skulle drunkna. Och mitt i all den här smälta chokladen och elevernas entusiasm att diskutera satt jag och häpnade över elevernas fantasifulla spekulationer och prövningar i chokladens outforskade värld. Eleverna berättade, argumenterade, reflekterade, förklarade och uppfyllde flera mål i kursplanen. Och att de fantiserade med hjälp av språket var det ingen som helst tvekan om.

Meningsfull matematik – igen

Jag hittade ett gammalt blogginlägg och vill lyfta fram följande:

Maria anser att när man arbetar med öppna frågor får eleverna möjlighet till elevinflytande eftersom man låter alla elever lyckas och lämnar över ansvaret till eleverna. De öppna frågorna i sin tur skapar diskussionsmöjligheter. Maria visar hur hon under lektionstid antecknar det hon ser och hör eleverna göra. Eftersom eleverna arbetar mycket i grupper finns det tid för Maria att göra detta under lektionstid. Dessa anteckningar finns sedan som underlag för bedömning, tillsammans med elevernas egna utvärderingar. Hon berättade att hon delar upp en 60 min lektion på 30 min elevarbete och 30 min till gemensamma diskkussioner och dokumentation. Maria betonar vikten av att eleverna får stanna upp och reflektera och att man inte bara ”rusar” vidare till nästa lektion, nästa område. Om uppföljningen uteblir blir det ingen effekt av det arbete som gjorts. Marias elever gör alltid samma uppgift, men uppgiften i sig kan individanpassas utifrån elevernas förförståelse. Maria väljer att arbeta så här för att alla sedan ska kunna delta i en gemensam diskussion och att man då också kan få eleverna till insikt om generaliseringar. Alla lektioner där man arbetar laborativ bör leda till abstraktion/generalisering, om man inte gör det blir uppgiften bara en ”rolig grej” och det blir inte kopplat till matematiktänk.

Jag tycker om blogginlägget eftersom det lyfter fram en sak som jag själv håller på att fundera mycket kring. Tiden – hur förvaltar jag tiden tillsammans med eleverna och hur mycket pressar jag på? Jag tycker att det låter helt rätt att dela upp en lektion i elevarbete och reflektionstid. ser det också.