Rektorer – Veckans fråga

Jag har precis blivit telefonintervjuad och att besvara frågor är inte alltid så himla lätt men väldigt utvecklande. Utifrån frågorna fick jag fundera, vrida och vända på saker som i mitt medvetande känns en aning diffusa. Hur gör jag? Varför gör jag det? Hur tänker jag kring ditten och datten? Att bli ifrågasatt skapar också nya tankar kring hur jag kan arbeta vidare kring olika saker. Redan nu, direkt efter telefonintervjun, funderar jag väldigt mycket kring en alldeles specifik sak.

Det fick mig att fundera på att rektorer skulle behöva ställa fler pedagogiska frågor till sin personal. Varför inte ställa en specifik fråga som pedagogen kan fundera på och sedan berätta hur han eller hon tänker kring ställd fråga. Tror också att vi lärare bör ställa fler frågor till våra elever än att avkräva svar mest hela tiden. Det skulle kunna vara början till intressant skolutveckling och lärande!

Gotlands rektorer bjöd in mig

Jag blev inbjuden att prata för grundskolans rektorer i Region Gotland. 1,5 timme senare hade jag berättat om och visat delar av min undervisning. Jag gick därifrån alldeles varm i hjärtat och med ett leende på läpparna.

Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det

Ja varför sitter jag här vid datorn och skriver? Mina tankar och funderingar kan läsas av vem som helst som är intresserad av det som handlar om skolans värld. Jag delar med mig och varför gör jag det?

Från början var det mest något som jag ville testa på. Har alltid tyckt om att skriva och har alltid tyckt om datorer och allt man kan göra med hjälp av datorn. Från början startade jag här. men varför har jag fortsatt? Jo, jag fick ett nytt lärarkollegium i och med min blogg – mina nätkollegor. När jag skrev delade jag med mig av mina tankar och fick respons på det jag skrev. Jag kunde titta in hos mina nyfunna nätkollegor och se vad de skrev om sin undervisning och om sina skoltankar. Det som de skrev om krockade med mina tankar om min undervisning och vips så satte tanke- och refklektionsverksamheten igång. De pedagogiska samtalen satte fart här på nätet. Jag kunde utvecklas tillsammans med andra kring de pedagogiska frågorna. Jag kunde se hur någon annan tänkte och gjorde kring det de undervisade om i engelska eller med webbpublicering eller i matte eller om vad som helst.

Det mesta är tillgängligt på nätet och har man bara fått in en fot någonstans så hittar man bara mer och mer och fler saker att förkovra sig i. Efter bloggarna kom Twitter och jag följer även skolsidor/grupper på Facebook. Jag kan hela tiden ”kasta ut” en fråga i de sociala medierna och få respons på den inom en kort tid, ibland tar det några sekunder andra gånger får jag vänta lite längre. Jag får hela tiden lära mig nytt – min pedagogiska nyfikenhet utmanas och kittlas konstant. Det är bara jag själv som sätter gränserna för hur mycket jag vill ”hänga” här.

Nuförtiden är mina nätkollegor en självklarhet och jag kan heller inte sluta skriva här. Det här är min reflektionsplats. Inte sagt att allt jag skriver om stämmer, men det är mina tankar och reflektioner som far omkring och som måste ut.

Jag inser att jag inte hade varit den lärare jag är idag om jag inte hade skrivit mitt första blogginlägg för 3 år sedan. Jag hade aldrig utvecklats så mycket som jag har gjort om det inte hade varit för alla andra lärare, IT-pedagoger, forskare, rektorer och övriga som sitter vid sin dator, någonstans i Sverige eller i övriga världen och delar med sig av sina tankar och funderingar och som gör att diskussionen kring skolan ständigt är igång. Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det.