Almedalsnytt #1; Skola med tilltro

Skolinspektionen medverkar under Almedalsveckan och jag går alltid på något av deras seminarier. I år blev det En skola med tilltro lyfter alla elever. Där redovisades Skolinspektionens erfarenheter och resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning från 2011. På seminariet deltog även Mats Nilsson, nytillsatt ordförande i Skolledarförbundet.

Under 2011 gjorde Skolinspektionen någon form av tillsyn i samtliga 290 kommuner och på ett eller annat sätt granskades en fjärdedel av landets skolor… En skolenkät skickades ut ill 871 grundskolor och besvarades av 31 403 elever i årskurs 5 och 9,
20 183 föräldrar till elever samt 12 621 lärare och används inför regebunden tillsyn i skolorna.

I punktform redovisar jag några saker som lyftes fram på seminariet och det är inte ett resultat som kan generaliseras till hela riket men lyfter fram vissa mönster i de brister som upptäcks:

  • Läraren tror inte att eleven kan prestera och då finns heller ingen anledning att anpassa undervisningen.
  • 1/5 av lärarna kan inte hjälpa elever i behov av stöd.
  • I skolenkäten svarade 1/3 av lärarna att rektor inte arbetar med fokus på det pedagogiska arbetet.
  • Varannan elev i årskurs 9 tycker inte att det är kul att vara i skolan och att det i sin tur påverkar förmågan att lära.
  • Många elever tycker att undervisningen är för enkel.
  • Lärarna sänker kraven för att eleverna ska nå målen.
  • Elever energidräneras av rädsla för att gå ut på rast.
  • Var tionde elev i enkäten säger att lärarna tittar bort när elever bråkar.

Vi ska tala väl om skolan men jag tycker också att det är oerhört viktigt att lyfta fram det som Skolinspektionen faktiskt ser vid sina tillsyner. Om du och jag tänker till kring detta så kan vi i alla fal göra något på vår egen skola och därmed förbättra förutsättningarna för de elever som vi dagligen möter i skolan. De har rätt att gå till skolan med förutsättningen att nå de kunskapskrav som är satta.

Generaldirektör Anne-Marie Begler talade också om att hon aldrig någonsin skulle vilja arbeta på sådana arbetsplatser som eleverna i sina anmälningar, gällande kränkningar,  beskriver.

Lusten övervinner allt – ja men vem tar död på den

Under Almedalsveckan hörde jag generaldirektören Anne-Marie Begler för Skolinspektionen säga: ”Alla lärare i Japan måste besöka en annan lärares klassrum ett antal gånger per år”.  Jag säger istället: ”Alla lärare i Sverige måste ha en 4-åring i sällskap under minst 5 dagar under sitt verksamma yrkesliv”.

Jag har haft förmånen att ha min 4-åriga systerson på besök i 5 dagar och jag har lärt mig oerhört mycket av honom genom att lyssna på honom, samtala med honom och se honom leka och pröva sig fram. Jag har sett och hört en liten kille som är så oerhört kreativ, nyfiken, engagerad och eftertänksam. En kille som funderar kring dinosaurier, riddare, skelett, vulkaner, jordbävningar, döden – ja det verkar inte finnas något ämne som inte passerar utan att behövas diskuteras eller prövas i en 4-årings värld. En kille som ibland behövde lite stöd för att våga ta sig vidare – jag tror att Vygotskij skulle ha sagt att  4-åringen befann sig i den proximala utvecklingszonen. Det hände i alla fall när vi var på Gotlands museum och besökte deras fantastiska utställning om Christopher Polhem. Att bygga och använda sig av nytt material. Att som 4-åring titta på andra, be någon vuxen visa och sedan kunna alldeles själv – wow!

Jag har sett en 4-åring spela Trivial Persuit med oss vuxna och svara på frågor som vi konstruerade åt honom. Han svarade rätt på frågor som: Vilken färg har en banan? Vad äter Bamse för att bli stark? Vad heter Pippi Långstrumps apa? Och varje gång han svarade rätt sa han: JAG KAN JU ALLT!!! med ett stort och stolt leende.

Han har prövat sig fram: Han fick min gamla digitalkamera och kameran testades: Trycka på alla knappar, fotografera upp och ner, öppna luckor, stänga luckor…

Min fundering i detta inlägg är: VAR TAR NYFIKENHETEN, LUSTEN, KREATIVITETEN, ENGAGEMANGET OCH TILLTRON TILL SIN EGEN FÖRMÅGA VÄGEN HOS BARNEN NÄR ELLER INNNAN DE TRÄDER IN I SKOLANS VÄRLD? Vad gör vi i skolan eller vad gör vi inte, eftersom den nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang som finns hos en 4-åring verkar försvinna längs vägen men borde finnas kvar som en självklar tråd genom hela skolan OCH livet. Det sitter elever i våra klassrum som inte tro sig kunna, inte vill och inte vågar pröva sig fram. Vi är skyldliga att se till att de faktiskt får känna att de kan, vill och vågar genom att de använder sin nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang. Och om det nu inte är skolan som tar död på allt detta varför kan inte vi väcka lusten till liv igen när vi har förmånen att umgås och undervisa eleverna så många timmar varje dag, år ut och år in?

Hur mycket tillåter du och jag våra elever att pröva sig fram, diskutera och nyfiket undersöka det outforskade för att skapa lust kring den undervisning du och jag har i den skola där vi befinner oss?

Rektorer, föräldrar, grannar och alla ni andra – lämna ett avtryck

Lite drygt en månad har gått sedan vi satte igång att arbeta med EmilWernböckerna. Eftersom jag tycker att det är en självklarhet att använda tekniken i undervisningen var det självklart att skapa en blogg där vi kan berätta om hur vi arbetar i skolan, hur vi tänker, vad vi ställer oss frågande till, vad vi vill undersöka, vad vi är kritiska till, allt enligt kursplanen i svenska:

Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven utvecklar sin förmåga att i dialog med andra uttrycka tankar och känslor som texter med olika syften väcker samt stimuleras till att reflektera och värdera, … utvecklar sin förmåga att läsa, förstå, tolka och uppleva texter av olika slag, … samt utvecklar sin förmåga att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap.

 Arbetet med böckerna hade jag gjort även om jag inte hade haft tillgång till bloggen, men jag vill att vi i skolan delar med oss av arbetet vi gör i det klassrum, i den skog eller i den gympasal vi befinner oss i. Att enbart hänga upp teckningar på väggarna och skriva i skrivböcker som läggs i lådor kanske är okej för andra lärare, men inte för mig. Jag vill att innehållet i vår undervisning ska segla ut från klassrummet och även befinna sig på andra platser än där vi är. Jag vill att den hamnar hos rektorn, andra rektorer, föräldrarna, andra föräldrar, kollegorna, andra kollegor, farmödrar, mormödrar, kusiner, bästa kompisen, FB, Twitter, Skolverket, Skolinspektionen, grannen, ja hos vem som helst som är intresserad och nyfiken på vad man gör i en svensk skola år 2010.

Hur går då själva arbetet kanske ni undrar? Just nu är vi inne i själva läsprocessen, vi lär känna Emil och hans värld. Jag läser högt ur boken Silverskatten tillsammans med eleverna. Utifrån det diskuterar vi vad vi läser. Så fort eleverna undrar över något tas det upp till diskussion vilket innebär att vi inte hinner speciellt många sidor på en lektion 😉 Antal sidor är helt oväsentligt och det tror jag också är viktigt för eleverna att förstå. Våra gemensamma diskussioner om innehållet i boken ger alla som finns i klassrummet en möjlighet att ta till sig andras funderingar och tankar kring hur man kan tänka när man läser. Alla lär sig, oavsett om man är lyssnare eller talare. Vi har så intressanta diskussioner och jag häpnar över elevernas engagemang och nyfikna funderingar. Vi läser inte bara en bok, vi diskuterar livet. Jag har skapat egna konton till alla elever, men alla har ännu inte haft tillfälle att skriva – förhoppningsvis ska det bli ändring på det ju längre vi arbetar med boken och bloggen. Några av eleverna är engagerade och skriver hemifrån andra är inte alls intresserade. Jag hoppas att detta ska ändra under läsåret som går eftersom vi ska arbeta med det här ända fram till sommaren. Bloggen ska även användas för att lära eleverna mer om upphovsrätt, källkritik, hur man skriver Wikipediaartiklar, hur YouTube fungerar men det får vi återkomma till lite längre fram. Jag som lärare har ett ansvar att lyfta dessa frågor till ett undervisningsinnehåll eftersom eleverna inte kan så mycket som vi tror om just dessa områden. Sedan kan de söka och leta, javisst, men att gå på djupet kring detta är lärarens uppgift att göra eleverna nyfikna på.

Det jag skulle önska för elevernas skull är att ni som är inne på bloggen för att läsa också lämnar ett avtryck efter er! Anna Jansson är vår flitigaste kommentator och det är vi väldigt glada och tacksamma för. Att hon läser och kommenterar gör eleverna engagerade och de vet att någon läser. Vi följer också statistiken på vår blogg med stort intresse. Så snälla! Gå in och kommentera här – det räcker med några få ord eller en mening och du kan ju vara anonym om du vill. Jag vet av egen erfarenhet att det var viktigt med kommentarerna när jag var ny i bloggvärlden – det sporrade till fortsatt skrivande när jag visste att någon läste det jag skrev. Att kommunicera är den allra viktigaste delen av arbetet med EmilWernbloggen. Att skriva till någon som faktiskt läser det vi skriver – det finns riktiga mottagande läsare därute i cyberspace. Ställ det mot att skriva ner sina funderingar i en skrivbok som kanske läraren och någon kompis läser och som sedan läggs ned i en låda/bänk – ja du förstår.

Jag får också tillgång till elevernas kunskaper om Visby och Gotland vilket får mig att tänka på nytt undervisningsinnehåll. En bok kan med andra ord skapa undervisning i alla ämnen under ett helt läsår, det är jag helt övertygad om. Nu ser inte organisationen ut så där jag befinner mig men det skulle kunna gå. Om min entusiasm är lika stor hos eleverna vet jag faktiskt inte så det får bli min nästa uppgift att ta reda på.