Tveka inte – sätt igång!

Ett telefonsamtal med en lärare och kollega satte igång tankarna om webbpublicering:

Det är inte formen – bakgrundsfärgen, sidhuvudet, widgetar, bilder, typsnitt, animationer etc, som gör att en blogg blir intressant för mig eller inte, det är innehållet i bloggen som kittlar mitt inre, mina tankebanor och mina funderingar. Tillsammans med innehållet i bloggen växer jag som människa och utvecklar nya tankegånger. Jag vill gärna göra en liknelse med en skönlitterär bok: För mig är inte formen, bokens framsida eller bilderna det viktiga i boken, snarare baksidetexten eftersom den ger mig ett första möte om vad boken innehåller. Baksidetexten får mina tankar att möta innehållet i boken, om än för bara några få rader. Och det är där bloggen och boken blir detsamma – en blogg kan vara väldigt intressant för mig, trots några få rader text, en vit bakgrund och inga bilder alls eftersom det är INNEHÅLLET som gör att jag frivilligt surfar dit för att se om det har kommit något nytt att läsa om.

Tvekar du inför att webbpublicera tillsammans med dina elever? Gör inte det, fundera inte så mycket på OM du ska sätta igång att blogga tillsammans med dina elever. Släpp den sk ”lärarkontrollen” och se vad som händer och vad bloggen fylls med för innehåll. Det finns lärare som tänker: Men inte ska väl jag, vad har jag att ”visa upp”? ”Nej, jag kan inte, det är så tekniskt och krångligt”. Jag och andra lärare bloggar inte med våra elever för att ”visa upp oss”, vi bloggar tillsammans med våra elever för vi öppnar upp vårt klassrum och flyttar undervisningen till en ny arena. Vi kommunicerar, skriver till ”riktiga mottagare”, låter skolarbetet få en chans att möta nya läsare utanför klassrummets väggar, inspireras av varandra, får möjlighet att titta in i varandras klassrum (det är det vi gör när vi bloggar om vår undervisning) och vi utvecklar vår undervisning – TILLSAMMANS. Och det är absolut inte tekniskt och krångligt. Om du tvekar finns  t ex Webbstjärnan som supportar och hjälper till i starten och även under resans gång.

Förresten, vem skriver jag det här för? Ni som tittar in här har redan fattat vitsen med att blogga – själva eller tillsammans med eleverna. Så en viktig fråga för oss som redan är här är: Hur når vi dem som inte är här? De som har så mycket intressant att visa oss, vi som vill läsa om vad just de gör i sitt klassrum, någonstans i Sverige?

Facebook skulle kunna vara lärarrummet

Är du medveten om att du är med och utvecklar skolsverige? Jag hade inte ens tänkt tanken innan jag i morse twittrade med @itmamman Christina Löfving.

 

  • Hur medvetna är du och jag om vår undervisning?
  • Vågar vi säga till våra kollegor: Det här gjorde jag bra!
  • Har vi någon kollega/person/vän som vi kan bolla våra undervisningstankar med?
  • Har vi någon som kan komma in i vårt klassrum för att se vad vi gör?
  • Kommer rektorn, kollegan eller föräldrar på besök?
  • Är det någon som frågar dig eller mig om hur vi tänker kring vår undervisning i förhållande till våra styrdokument?
  • Är du och jag mottagliga för dessa frågor?
  • Ser vi på frågorna som kritik eller tar vi emot dem som en fråga som visar intresse över vår undervisning?
  • Är jag inne och hälsar på i kollegans klassrum för att bli inspirerad (definitivt INTE för att kritisera)?
  • Bjuder vi in våra kollegor att vara delaktiga i vår undervisning?
  • Stänger vi vår klassrumsdörr?
  • Ja hur gör vi för att få syn på den undervisning vi bedriver?
  • Är det okej att säga att du och jag gör bra saker i våra klassrum?
  • Är det okej att säga att vi misslyckades eller att vi gjorde fel?
  • Är det okej att ta nya tag, pröva igen och utvärdera den misslyckade lektionen med den nya, som förhoppningsvis gick lite bättre?
  • Är det i själva ”misslyckandet” som vi ser vår egen utveckling?
  • Hur ofta får vi möjlighet att diskutera vår undervisning med andra lärare?

Att vara en del av Twitter, Facebook och bloggvärlden är att ständigt utvecklas. Att dela med sig av sina tankar och ta del av andras tankar gör att jag själv blir ”tvingad” att reflektera över hur jag gör, vad jag gör och varför.

Och även om inte läraren är aktiv i sociala medier så funkar det ändå. Facebook skulle kunna vara lärarrummet, Twitter skulle kunna vara rektorslinjen och bloggandet skulle kunna vara arbetslaget. Det är inte arenan som är det viktiga, det är att vi faktiskt börjar dela med oss och att vi vågar att utvecklas tillsammans. Vi måste våga dela med oss av vår yrkeskunskap – det står skrivet i våra styrdokument. Vi kan så oerhört mycket – tillsammans!!

Sätt igång och prata undervisning – hur, vad och varför så utvecklar vi skolsverige en liten bit till – starta redan på måndag!

 

 

Siffror, rena rama snurren

Jag har skrattat tillsammans med en elev, inte åt. Jag undrarde hur eleven tänkt när eleven skulle räkna ut 9-8. Eleven förklarade och jag förstod inte ett skvatt. Och så bad jag eleven att förklara igen och igen och igen och …. Jag frågade, undrade och frågade igen. Sedan började vi skratta och så skrattade vi ännu mer. Tänk vilken fröken som inte förstår ett skvatt.
Bild: Öpedagogen