Vad vore jag utan mina elever

Följde Nobelsändningarna på TV igår. Kvällen i stadshuset avslutades med att pristagarna läste sina tacktal. Från ett av tacktalen kommer följande citat:

… and my students who become my teachers…

Precis så är det! Vad vore jag utan mina elever? De lär mig så oerhört mycket! De utvecklar mig genom sina funderingar, frågor, bilder, filmer, texter och att de finns i klassrummet tillsammans med mig. De utmanar mig och gör att jag måste lära mig nytt – precis hela tiden.

 

Det bästa som finns är … skolan

Jag har aldrig hört ett barn som blir intervjuat på radio eller TV säga något i stil med:

  • Skolan är det roligaste jag vet.
  • Jag längtar till skolan.
  • Mattelektionerna är så himla intressanta.
  • Engelskalektionerna kittlar min nyfikenhet.
  • Det bästa som finns är … skolan.
Istället svarar ofta barnen på intervjuarens frågor, lite mer så här:
  • Spela piano är det roligaste jag vet.
  • Jag längtar till min kompis.
  • Att spela TV-spel är det bästa som finns.
Skolan verkar inte ha så stor dragningskraft, skolan verkar inte ens kittla elevernas nyfikenhet då de svarar på intervjuarens frågor. Det i sin tur får mig att fundera på varför det är så. Skolan är en stor del av elevernas dag – den borde kännas som lustfylld och något att längta till … eller?