Tag Archives: Twitter

Kollegorna, variationsteorin och det flippade klassrummet

Posted on by
Reply

Ville bara presentera några av mina kollegor (det finns många, många fler). De som hjälper mig att utveckla mig själv som lärare eller rättare sagt, mig som människa i stort. Jag tittar ibland in på Twitter och där finns de. De skriver, länkar och skickar bilder – allt det som de delar med sig av kan jag i min tur göra till mitt. Vissa saker intresserar mig inte alls medan andra saker gör mig väldigt nyfiken.

När nyfikenheten grabbar tag i mig måste jag i min tur leta vidare och hitta mer kring det intressanta – just nu är det the flipping classrom, variationsteorin och Learning study. Det gör att jag skulle vilja läsa, studera och lära mig nytt. Skrapa ihop ett par högskolepoäng och koncentrera mig på mitt eget lärande…

Oj vad jobbigt det är att sitta still

Posted on by
Reply

Prat m föräldrar som vill ha bänkar med lock åter i klassrummet ”då blir det inget spring”. Denna tro på olika möbler som lösningar! #skolan

Tweeten här ovanför får mig att tänka på hur jobbigt det är att sitta still. Det är bara att gå till en själv och både du och jag vet vad det innebär att sitta still – länge. Som lärare är vi hela tiden på språng – i klassrummet, i korridorer och upp och ner för trappor. Eleverna då? Ska de sitta still i sina bänkar, placerade där för att det ska vara ”lugn och ro” i klassrummet? Det tror jag inte alls på.

Jag mötte en grupp vetgiriga och inspirerande lärare i veckan. De fick sitta still en hel dag och ganska snart hördes det i lärargruppen: Oj vad det är jobbigt att sitta still, vi är inte vana att sitta ner en hel dag.

Jag tänker ofta på att det är bara att gå till sig själv för att få svar på en hel del frågor kring lärande, elever och undervisning.

Härmas – fint eller fult?

Posted on by
8

När jag var liten var det fult att härmas. Inte skulle jag göra som någon annan inte, jag fick väl i alla fall försöka hitta på något själv, något som var mitt eget – hade jag ingen fantasi eller…? Jag inser att den tanken fortfarande existerar, både hos vuxna och barn, men att den sakta men säkert håller på att förändras, i alla fall i det nätverk där jag verkar. Jag håller tummarna för att det fula med att härmas snart, snart kommer bli något väldigt fint, något man lyfter fram, något man hurrar för och att det liksom blir en självklarhet.

Hur gör du?

Sharing is caring läste jag för första gången för ca ett år sedan i plugin:et Sexy bookmarks. Du ser det längst ner på olika blogginlägg och det är fint skrivet och med omtanke om andra – du får låna, härmas, sno, göra likadant. Det innebär att jag delar med mig och att andra kan låna – om de vill. Jag twittrade imorse och fick en tweet där det stod:

jag kämpar för att fler ska härmas i ……. Men tydligen har nån sagt att det är fult att härmas… :-D

Jag svarade:

… men det är helt felt sagt. Att härmas är detsamma som att utvecklas tillsammans. Fint, eller hur!

Jag känner mig trygg när jag får härmas. Jag vet att jag kan luta mig mot någon eller något och därmed slipper jag hitta på nytt, uppfinna hjulet eller få känslan av att jag inte kan. Jag rådfrågar någon i bloggosfären, jag twittrar, jag ser på en instruktionsfilm, jag kollar ett YouTubeklipp, jag ringer en livlina, jag frågar en elev, jag frågar en kollega, jag skickar ett mail, jag slänger ut en fråga på Facebook i mitt flöde eller i en Facebookgrupp (där jag häromdagen hade en tråd på 80 kommentarer innan min polett ramlade ner). Jag får olika svar på olika platser, men jag kan härmas och utvecklas tillsammans med någon annan som vet lite mer, lite annorlunda eller tycker helt olika. Men det måste vara okej att härmas och det arbetar jag medvetet med tillsammans med mina elever. De ska inte växa upp i en skola där det är fult att härmas, det ska vara en ynnest och något helt självklart att härmas. Vi har precis startat igång ett nytt projekt i skolan och där skrev jag att: Varsågod – härmas, sno, låna - vi har nämligen blivit bra på att dela med oss av våra skolarbeten. Vi måste ha ett härmande klimat i skolan – det tror jag Vygotskij skulle ha gillat.

Aha, gör du så!! Då vill jag också göra så!!!!

Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det

Posted on by
Reply

Ja varför sitter jag här vid datorn och skriver? Mina tankar och funderingar kan läsas av vem som helst som är intresserad av det som handlar om skolans värld. Jag delar med mig och varför gör jag det?

Från början var det mest något som jag ville testa på. Har alltid tyckt om att skriva och har alltid tyckt om datorer och allt man kan göra med hjälp av datorn. Från början startade jag här. men varför har jag fortsatt? Jo, jag fick ett nytt lärarkollegium i och med min blogg – mina nätkollegor. När jag skrev delade jag med mig av mina tankar och fick respons på det jag skrev. Jag kunde titta in hos mina nyfunna nätkollegor och se vad de skrev om sin undervisning och om sina skoltankar. Det som de skrev om krockade med mina tankar om min undervisning och vips så satte tanke- och refklektionsverksamheten igång. De pedagogiska samtalen satte fart här på nätet. Jag kunde utvecklas tillsammans med andra kring de pedagogiska frågorna. Jag kunde se hur någon annan tänkte och gjorde kring det de undervisade om i engelska eller med webbpublicering eller i matte eller om vad som helst.

Det mesta är tillgängligt på nätet och har man bara fått in en fot någonstans så hittar man bara mer och mer och fler saker att förkovra sig i. Efter bloggarna kom Twitter och jag följer även skolsidor/grupper på Facebook. Jag kan hela tiden ”kasta ut” en fråga i de sociala medierna och få respons på den inom en kort tid, ibland tar det några sekunder andra gånger får jag vänta lite längre. Jag får hela tiden lära mig nytt – min pedagogiska nyfikenhet utmanas och kittlas konstant. Det är bara jag själv som sätter gränserna för hur mycket jag vill ”hänga” här.

Nuförtiden är mina nätkollegor en självklarhet och jag kan heller inte sluta skriva här. Det här är min reflektionsplats. Inte sagt att allt jag skriver om stämmer, men det är mina tankar och reflektioner som far omkring och som måste ut.

Jag inser att jag inte hade varit den lärare jag är idag om jag inte hade skrivit mitt första blogginlägg för 3 år sedan. Jag hade aldrig utvecklats så mycket som jag har gjort om det inte hade varit för alla andra lärare, IT-pedagoger, forskare, rektorer och övriga som sitter vid sin dator, någonstans i Sverige eller i övriga världen och delar med sig av sina tankar och funderingar och som gör att diskussionen kring skolan ständigt är igång. Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det.

Skärp er! Ni är som barnungar.

Posted on by
Reply

Två elever från Helsingborg ställer sig på stora scenen under Framtidens lärande och helt plötsligt blir det väldigt intressant, roligt och väldigt allvarligt. De pratar om sin undervisning. Hur de själva får vara med och planera sin undervisning utifrån styrdokumenten. De äger sina styrdokument och gör lärandet till sitt. Jag är helt säker på att vi skulle låta eleverna komma till tals mer. Då skulle vuxna och elever kunna mötas och utveckla varandra och skolan tillsammans. Jag skrev ett blogginlägg om det.

Under den fantastiskt intressanta dragningen är det tre saker som fastnar hos mig som eleverna för fram:

  • Vad vi elever behöver är att ni (lärarna) är kreativa.
  • Nu har vi fått datorer. Förut var vi instängda i en bok, nu är vi ute i världen, i verkligheten.
  • Skärp er!! Jag har sett Twitterflödet. Ni är som barnungar.

Det sista tycker jag är det allra bästa. Här sitter vi vuxna och twittrar och Todaysmeet:ar och mycket av det som skrivs är rent dravel. Varför tror vi vuxna att vi vet och kan mer än eleverna. Vi är precis av samma skrot och korn som de.

 

Facebook skulle kunna vara lärarrummet

Posted on by
Reply

Är du medveten om att du är med och utvecklar skolsverige? Jag hade inte ens tänkt tanken innan jag i morse twittrade med @itmamman Christina Löfving.

 

  • Hur medvetna är du och jag om vår undervisning?
  • Vågar vi säga till våra kollegor: Det här gjorde jag bra!
  • Har vi någon kollega/person/vän som vi kan bolla våra undervisningstankar med?
  • Har vi någon som kan komma in i vårt klassrum för att se vad vi gör?
  • Kommer rektorn, kollegan eller föräldrar på besök?
  • Är det någon som frågar dig eller mig om hur vi tänker kring vår undervisning i förhållande till våra styrdokument?
  • Är du och jag mottagliga för dessa frågor?
  • Ser vi på frågorna som kritik eller tar vi emot dem som en fråga som visar intresse över vår undervisning?
  • Är jag inne och hälsar på i kollegans klassrum för att bli inspirerad (definitivt INTE för att kritisera)?
  • Bjuder vi in våra kollegor att vara delaktiga i vår undervisning?
  • Stänger vi vår klassrumsdörr?
  • Ja hur gör vi för att få syn på den undervisning vi bedriver?
  • Är det okej att säga att du och jag gör bra saker i våra klassrum?
  • Är det okej att säga att vi misslyckades eller att vi gjorde fel?
  • Är det okej att ta nya tag, pröva igen och utvärdera den misslyckade lektionen med den nya, som förhoppningsvis gick lite bättre?
  • Är det i själva ”misslyckandet” som vi ser vår egen utveckling?
  • Hur ofta får vi möjlighet att diskutera vår undervisning med andra lärare?

Att vara en del av Twitter, Facebook och bloggvärlden är att ständigt utvecklas. Att dela med sig av sina tankar och ta del av andras tankar gör att jag själv blir ”tvingad” att reflektera över hur jag gör, vad jag gör och varför.

Och även om inte läraren är aktiv i sociala medier så funkar det ändå. Facebook skulle kunna vara lärarrummet, Twitter skulle kunna vara rektorslinjen och bloggandet skulle kunna vara arbetslaget. Det är inte arenan som är det viktiga, det är att vi faktiskt börjar dela med oss och att vi vågar att utvecklas tillsammans. Vi måste våga dela med oss av vår yrkeskunskap – det står skrivet i våra styrdokument. Vi kan så oerhört mycket – tillsammans!!

Sätt igång och prata undervisning – hur, vad och varför så utvecklar vi skolsverige en liten bit till – starta redan på måndag!

 

 

Dagens barn utforskar 1980- och 90-talets tekniska prylar

Posted on by
3

Twitter är en oändlig källa att ösa ur. Alla tweets som susar förbi orkar jag inte engagera mig i, men många sticker ut. Tweetsen är en snabb väg till att lära sig lite mer om väldigt mycket. I morse hittade jag en tweet från den ständiga inspiratören @briankotts. Tweeten innehöll en länk som förde mig till detta underbara klipp där barn av idag får tala om vad de tror att gamla tekniska prylar från 80 och 90-talet har för funktion.

Det för mig osökt till min egen vardag. Jag har en brorson som en dag fick se sin pappas LP:samling och tittade storögt på de enorma cirkelformade sakerna som befann sig i papperskonvolut. När pappan berättade att det var musikskivor och visade hur de fungerade utbrast brorsonen:
- VA?!! Går det att spela musik på BÅDA sidorna?!!

I förra veckan insåg jag att elever i 10-12 års åldern inte riktigt vet vad ett kassettband är och hur det fungerar. I skolans värld använder man vad som finns, då ekonomin är som den är. Att både lyssna och läsa engelska böcker samtidigt är utvecklande för läs- och hörförståelse hos de allra flesta. Att ha bok+CD/DVD-skiva är närmast en utopi men att använda bok+kassetband är en möjlighet eftersom det är det materialet som står till buds. Att det sedan blir problem att hitta kassettbandspelare då flera elever vill göra samma sak samtidigt talar ju bara om att material och teknik inte längre riktigt är synkade. Men, men . När eleven skulle använda sig av kasettbandet uppenbarade sig följande:

  • Hur öppnar man ett kassettfodral?
  • Hur stoppar man tillbaka kassettbandet i fodralet så att det passar och sedan går att stänga?
  • Hur öppnar man en kassettbandspelare?
  • ”Eject” – vilken funktion har en sådan knapp?
  • Att  hitta rätt ”spår” på ett kassettband kan få vem som helst att tappa sugen.

Ja, det är ju tur att tekniken hela tiden utvecklas. Synd bara att det är pengar som gör att skolan halkar efter och eleverna sitter där med material som inte riktigt känns tidsenligt och funktionellt. Vad sägs om datorer som inte ens har några ljudkort…

Vetskap om attributen hade gjort min väntan betydligt kortare

Posted on by
Reply

Jag började att geocacha i november och hann knappt börja förrän snön vräkte ner och lade sig som ett vitt täcke över alla cacher. Det var så trist för jag tyckte och tycker fortfarande att det är så barnsligt roligt att geocahca och jag ser också möjligheterna att använda mig av geocaching i skolan. När snön kom trodde jag att alla cacher hade försvunnit, vilket innebär att jag har gått och väntat länge på att snön ska börja smälta så att jag kan ge mig ut och leta igen.

Döm av min förvåning när jag för ett tag sedan läste på Twitter att @drpeel skulle ut och geoacha – när det fortfarande var snö kvar. Jag skrev till @drpeel och frågade hur han kunde hitta cacher i snön och fick följande svar:

Sagt och gjort, genom att läsa attributen för den cache som du letar efter får du också reda på vilka villkor som gäller. Så jag tackar @drpeel för min strapatsrika geocachingtur idag – balanserandes på en klippkant fick jag trevande leta efter cachen som inte syntes, men som jag kände och jag har klättrat både uppåt och nedåt för klippor och berg. Utan hans hjälp på Twitter hade jag fortfarande väntat på snösmältningen men kan efter dagen summera att jag hittade 5 cacher.

Att se till så att trackables reser vidare och fullföljer sina uppdrag är roligt. Jag ser också det som en intressant uppgift att utforska i skolan. Tänk att bygga upp geografin kring att följa en trackable och sedan arbeta vidare efter kursplanen i geografi utifrån den trackable som man har i sin ägo. Spännande, spännande! Här nedanför ser ni två trackables som jag hittade idag:

trackable

trackable från Tyskland

Så då är geocachesäsongen igång – hur barnsligt roligt som helst :)

M som i matematik

Posted on by
Reply

Hur får vi våra elever till att bli aktiva, kreativa och intresserade av matematik när vi arbetar med matematik i skolan? Jag kom att tänka på det när jag läste ett blogginlägg som jag skrev för snart ett år sedan på matematikundervisning. Vad är det som har begränsat dessa twittrande människors matematikutveckling då de inte ser matematik som något positivt?

Googla kan väl vem som helst…. eller?

Posted on by
3

Googla kan väl alla. Navigera dig till Googlesidan, skriv in sökordet och klicka på enter, så löser sig resten. Ja så är det nog för de flesta av oss, både vuxna och barn. Jag har gjort det enkelt för mig och mina elever. Därför har jag bestämt mig för att försöka lära mig mer om Google och dess funktioner för att i nästa steg diskutera Google med eleverna och lära dem mer. Jag kommer att koppla ihop Googlediskussionerna med vårt arbete kring Emil Wern och det får jag be att återkomma om. Vi vuxna tror ofta att eleverna kan mer än oss (och det är nog så ibland) men jag tror i ärlighetens namn inte att de kan så mycket mer än det som jag inledde det här blogginlägget med. Därför anser jag att det är vi vuxna som ansvarar för att ta dem med lite längre in i Googlevärlden än att enbart skriva in sökord. De behöver ställa sig frågande och undrande och de behöver veta varför sökresultaten blir som de blir. Jag sökte upp Kristina Alexanderson eftersom jag behövde hjälp. Jag har lärt mig själv att be om hjälp när jag inte kan eftersom lärare inte kan allt. Och Kristina hjälper mig gärna med allt möjligt och den här gången blev det Google. Hon skickar mail med skärmdumpar och korta uppmaningar om att jag ska söka mig vidare här och där och med hjälp av några tweets i Twitter. Jag söker mig vidare med hjälp av hennes uppmaningar och på vägen upptäcker jag nytt. Men jag kan inte än  jag håller på att lära mig. Och för er som nu blev lite mer nyfikna på Google kan även ni hitta några av Kristinas rekommendation här och här. Eller så tar ni er till Googles sida där jag för tillfället klickar mig runt och bara hittar mer och mer att lära.