När slutar flyktingar att vara flyktingar

De bästa lektionerna utgår alltid från elevernas tankar och funderingar. En elev frågade mig i början av december när flyktingar slutar vara flyktingar. En så fin, viktig och aktuell fråga men som jag inte hade något direkt svar på. Jag funderade på hur jag skulle kunna ta oss vidare och sökte upp @migrationsverk på Twitter för att se om de hade ett konto, vilket de hade. Vi skulle kunna se om Migrationsverket kunde ta sig tid att twittra med mina elever.

Dagen efter presenterade jag idéen för mina elever, som aldrig tidigare hade twittrat, och de var nyfiket intresserade att testa. Jag ”förvarnade” Migrationsverket på Twitter att eleverna skulle höra av sig vid en viss tid och fick svar att de satt redo vid tangenterna:

Eleverna förberedde sig genom att skriva ner frågor som de ville ha svar på och vid det angivna klockslaget satte den intensiva frågestunden med Migrationsverket igång. Eleverna fullkomligt bombarderade Migrationsverket med sina nyfikna frågor. Här nedanför hittar du några tweets:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vill du se hela samtalet får du kolla på elevernas twitterkonto @eskelhemskola

Twitter blev ett alldeles utmärkt undervisningsverktyg för eleverna att få äkta och riktiga svar från en myndighet som ansvarar för flyktingfrågor i Sverige. Jag önskar att ni alla hade varit med i mitt klassrum när svar efter svar trillade in på elevernas twitterkonto. Fniss, förvåning och leenden som övergick i att inte riktigt förstå. Eleverna var engagerade, nyfikna och motiverade att svara på allt som kom. Efter en timme (!) kroknade eleverna men var så nöjda. Att i skolan få möjlighet att kommunicera med vuxna som i sin tur blir en del av elevernas skolvardag och undervisning. Det är skola när den är som allra bäst.

Att Skolverkets generaldirektör Anna Ekström uppmärksammade elevernas twittrande var ju extra roligt. Fint att Anna inte bara sitter på möten hela dagarna utan kan delta i skolvardagen via sociala medier. Kram på dig Anna!

Foto 2015-12-31 10 44 50

På morgonen idag deltog jag i en diskussion på Twitter där vi diskuterade vilka fördelar Twitter har i förhållande till bloggandet. Det var en väldigt intressant tråd vilket gjorde att jag började blogga igen och vad passar bättre än att skriva om Twitter. 😉

Likt en ekorre har jag samlat på mig favoritmarkerade tweets

Jag samlar på mig favoritmarkerade tweets men läser dem aldrig. Har tidigare skrivit ett inlägg om detta. Nu har jag gått igenom de nya favoritmarkerade tweetsen och inser att jag sparar på tok för mycket. Här nedanför hittar du de länkar som jag i alla fall tycker att jag borde titta lite närmare på: De som står efter länken är de personer som twittrat om länkarna.

Inser nu att jag borde göra dessa sammanställningar lite oftare eftersom det blev en lååång lista. Vill också passa på att avsluta med några favoritmarkerade tweetar där Anne-Marie Körling säger kloka och viktiga ord som vi bör ta med oss in i klassrummet:

 

 

 

 

Twitter – en kunskapsbank att ösa ur

Jag hänger på Twitter. Ibland ofta och ibland lite mer sällan. Ibland är jag väldigt aktiv och andra gånger är jag där och skumläser. Ofta hittar jag intressanta länkar som någon annan tweetar ut och för det mesta orkar jag inte undersöka länken närmare just där och då vilket innebär att jag favoritmarkerar tweeten så att jag kan gå tillbaka till den och undersöka den vid ett annat tillfälle. Problemet är att jag väldigt sällan gör det, så i dag har jag bestämt mig att gå igenom favoriterna och de som jag tycker är av intresse delar jag med mig.

Håll till godo:

Du som ännu inte har varit med på Twitter förstår säkert av länkarna här ovanför att Twitter blir en fantastisk kunskapsbank att ösa ur. En kunskapsbank som är lättillgänglig och du får oftast svar på dina frågor inom några minuter av andra twittrare eller så länkar de dig vidare så att du slutligen kommer i kontakt med någon/några som kan svara på dina funderingar. Har du ännu inte ett Twitterkonto tycker jag det är dags att testa för tänk vad mycket intressanta och utvecklande saker du kommer att få ta del av.

Kollegorna, variationsteorin och det flippade klassrummet

Ville bara presentera några av mina kollegor (det finns många, många fler). De som hjälper mig att utveckla mig själv som lärare eller rättare sagt, mig som människa i stort. Jag tittar ibland in på Twitter och där finns de. De skriver, länkar och skickar bilder – allt det som de delar med sig av kan jag i min tur göra till mitt. Vissa saker intresserar mig inte alls medan andra saker gör mig väldigt nyfiken.

När nyfikenheten grabbar tag i mig måste jag i min tur leta vidare och hitta mer kring det intressanta – just nu är det the flipping classrom, variationsteorin och Learning study. Det gör att jag skulle vilja läsa, studera och lära mig nytt. Skrapa ihop ett par högskolepoäng och koncentrera mig på mitt eget lärande…

Oj vad jobbigt det är att sitta still

Prat m föräldrar som vill ha bänkar med lock åter i klassrummet ”då blir det inget spring”. Denna tro på olika möbler som lösningar! #skolan

Tweeten här ovanför får mig att tänka på hur jobbigt det är att sitta still. Det är bara att gå till en själv och både du och jag vet vad det innebär att sitta still – länge. Som lärare är vi hela tiden på språng – i klassrummet, i korridorer och upp och ner för trappor. Eleverna då? Ska de sitta still i sina bänkar, placerade där för att det ska vara ”lugn och ro” i klassrummet? Det tror jag inte alls på.

Jag mötte en grupp vetgiriga och inspirerande lärare i veckan. De fick sitta still en hel dag och ganska snart hördes det i lärargruppen: Oj vad det är jobbigt att sitta still, vi är inte vana att sitta ner en hel dag.

Jag tänker ofta på att det är bara att gå till sig själv för att få svar på en hel del frågor kring lärande, elever och undervisning.

Härmas – fint eller fult?

När jag var liten var det fult att härmas. Inte skulle jag göra som någon annan inte, jag fick väl i alla fall försöka hitta på något själv, något som var mitt eget – hade jag ingen fantasi eller…? Jag inser att den tanken fortfarande existerar, både hos vuxna och barn, men att den sakta men säkert håller på att förändras, i alla fall i det nätverk där jag verkar. Jag håller tummarna för att det fula med att härmas snart, snart kommer bli något väldigt fint, något man lyfter fram, något man hurrar för och att det liksom blir en självklarhet.

Hur gör du?

Sharing is caring läste jag för första gången för ca ett år sedan i plugin:et Sexy bookmarks. Du ser det längst ner på olika blogginlägg och det är fint skrivet och med omtanke om andra – du får låna, härmas, sno, göra likadant. Det innebär att jag delar med mig och att andra kan låna – om de vill. Jag twittrade imorse och fick en tweet där det stod:

jag kämpar för att fler ska härmas i ……. Men tydligen har nån sagt att det är fult att härmas… 😀

Jag svarade:

… men det är helt felt sagt. Att härmas är detsamma som att utvecklas tillsammans. Fint, eller hur!

Jag känner mig trygg när jag får härmas. Jag vet att jag kan luta mig mot någon eller något och därmed slipper jag hitta på nytt, uppfinna hjulet eller få känslan av att jag inte kan. Jag rådfrågar någon i bloggosfären, jag twittrar, jag ser på en instruktionsfilm, jag kollar ett YouTubeklipp, jag ringer en livlina, jag frågar en elev, jag frågar en kollega, jag skickar ett mail, jag slänger ut en fråga på Facebook i mitt flöde eller i en Facebookgrupp (där jag häromdagen hade en tråd på 80 kommentarer innan min polett ramlade ner). Jag får olika svar på olika platser, men jag kan härmas och utvecklas tillsammans med någon annan som vet lite mer, lite annorlunda eller tycker helt olika. Men det måste vara okej att härmas och det arbetar jag medvetet med tillsammans med mina elever. De ska inte växa upp i en skola där det är fult att härmas, det ska vara en ynnest och något helt självklart att härmas. Vi har precis startat igång ett nytt projekt i skolan och där skrev jag att: Varsågod – härmas, sno, låna – vi har nämligen blivit bra på att dela med oss av våra skolarbeten. Vi måste ha ett härmande klimat i skolan – det tror jag Vygotskij skulle ha gillat.

Aha, gör du så!! Då vill jag också göra så!!!!

Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det

Ja varför sitter jag här vid datorn och skriver? Mina tankar och funderingar kan läsas av vem som helst som är intresserad av det som handlar om skolans värld. Jag delar med mig och varför gör jag det?

Från början var det mest något som jag ville testa på. Har alltid tyckt om att skriva och har alltid tyckt om datorer och allt man kan göra med hjälp av datorn. Från början startade jag här. men varför har jag fortsatt? Jo, jag fick ett nytt lärarkollegium i och med min blogg – mina nätkollegor. När jag skrev delade jag med mig av mina tankar och fick respons på det jag skrev. Jag kunde titta in hos mina nyfunna nätkollegor och se vad de skrev om sin undervisning och om sina skoltankar. Det som de skrev om krockade med mina tankar om min undervisning och vips så satte tanke- och refklektionsverksamheten igång. De pedagogiska samtalen satte fart här på nätet. Jag kunde utvecklas tillsammans med andra kring de pedagogiska frågorna. Jag kunde se hur någon annan tänkte och gjorde kring det de undervisade om i engelska eller med webbpublicering eller i matte eller om vad som helst.

Det mesta är tillgängligt på nätet och har man bara fått in en fot någonstans så hittar man bara mer och mer och fler saker att förkovra sig i. Efter bloggarna kom Twitter och jag följer även skolsidor/grupper på Facebook. Jag kan hela tiden ”kasta ut” en fråga i de sociala medierna och få respons på den inom en kort tid, ibland tar det några sekunder andra gånger får jag vänta lite längre. Jag får hela tiden lära mig nytt – min pedagogiska nyfikenhet utmanas och kittlas konstant. Det är bara jag själv som sätter gränserna för hur mycket jag vill ”hänga” här.

Nuförtiden är mina nätkollegor en självklarhet och jag kan heller inte sluta skriva här. Det här är min reflektionsplats. Inte sagt att allt jag skriver om stämmer, men det är mina tankar och reflektioner som far omkring och som måste ut.

Jag inser att jag inte hade varit den lärare jag är idag om jag inte hade skrivit mitt första blogginlägg för 3 år sedan. Jag hade aldrig utvecklats så mycket som jag har gjort om det inte hade varit för alla andra lärare, IT-pedagoger, forskare, rektorer och övriga som sitter vid sin dator, någonstans i Sverige eller i övriga världen och delar med sig av sina tankar och funderingar och som gör att diskussionen kring skolan ständigt är igång. Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det.

Skärp er! Ni är som barnungar.

Två elever från Helsingborg ställer sig på stora scenen under Framtidens lärande och helt plötsligt blir det väldigt intressant, roligt och väldigt allvarligt. De pratar om sin undervisning. Hur de själva får vara med och planera sin undervisning utifrån styrdokumenten. De äger sina styrdokument och gör lärandet till sitt. Jag är helt säker på att vi skulle låta eleverna komma till tals mer. Då skulle vuxna och elever kunna mötas och utveckla varandra och skolan tillsammans. Jag skrev ett blogginlägg om det.

Under den fantastiskt intressanta dragningen är det tre saker som fastnar hos mig som eleverna för fram:

  • Vad vi elever behöver är att ni (lärarna) är kreativa.
  • Nu har vi fått datorer. Förut var vi instängda i en bok, nu är vi ute i världen, i verkligheten.
  • Skärp er!! Jag har sett Twitterflödet. Ni är som barnungar.

Det sista tycker jag är det allra bästa. Här sitter vi vuxna och twittrar och Todaysmeet:ar och mycket av det som skrivs är rent dravel. Varför tror vi vuxna att vi vet och kan mer än eleverna. Vi är precis av samma skrot och korn som de.

 

Facebook skulle kunna vara lärarrummet

Är du medveten om att du är med och utvecklar skolsverige? Jag hade inte ens tänkt tanken innan jag i morse twittrade med @itmamman Christina Löfving.

 

  • Hur medvetna är du och jag om vår undervisning?
  • Vågar vi säga till våra kollegor: Det här gjorde jag bra!
  • Har vi någon kollega/person/vän som vi kan bolla våra undervisningstankar med?
  • Har vi någon som kan komma in i vårt klassrum för att se vad vi gör?
  • Kommer rektorn, kollegan eller föräldrar på besök?
  • Är det någon som frågar dig eller mig om hur vi tänker kring vår undervisning i förhållande till våra styrdokument?
  • Är du och jag mottagliga för dessa frågor?
  • Ser vi på frågorna som kritik eller tar vi emot dem som en fråga som visar intresse över vår undervisning?
  • Är jag inne och hälsar på i kollegans klassrum för att bli inspirerad (definitivt INTE för att kritisera)?
  • Bjuder vi in våra kollegor att vara delaktiga i vår undervisning?
  • Stänger vi vår klassrumsdörr?
  • Ja hur gör vi för att få syn på den undervisning vi bedriver?
  • Är det okej att säga att du och jag gör bra saker i våra klassrum?
  • Är det okej att säga att vi misslyckades eller att vi gjorde fel?
  • Är det okej att ta nya tag, pröva igen och utvärdera den misslyckade lektionen med den nya, som förhoppningsvis gick lite bättre?
  • Är det i själva ”misslyckandet” som vi ser vår egen utveckling?
  • Hur ofta får vi möjlighet att diskutera vår undervisning med andra lärare?

Att vara en del av Twitter, Facebook och bloggvärlden är att ständigt utvecklas. Att dela med sig av sina tankar och ta del av andras tankar gör att jag själv blir ”tvingad” att reflektera över hur jag gör, vad jag gör och varför.

Och även om inte läraren är aktiv i sociala medier så funkar det ändå. Facebook skulle kunna vara lärarrummet, Twitter skulle kunna vara rektorslinjen och bloggandet skulle kunna vara arbetslaget. Det är inte arenan som är det viktiga, det är att vi faktiskt börjar dela med oss och att vi vågar att utvecklas tillsammans. Vi måste våga dela med oss av vår yrkeskunskap – det står skrivet i våra styrdokument. Vi kan så oerhört mycket – tillsammans!!

Sätt igång och prata undervisning – hur, vad och varför så utvecklar vi skolsverige en liten bit till – starta redan på måndag!

 

 

Dagens barn utforskar 1980- och 90-talets tekniska prylar

Twitter är en oändlig källa att ösa ur. Alla tweets som susar förbi orkar jag inte engagera mig i, men många sticker ut. Tweetsen är en snabb väg till att lära sig lite mer om väldigt mycket. I morse hittade jag en tweet från den ständiga inspiratören @briankotts. Tweeten innehöll en länk som förde mig till detta underbara klipp där barn av idag får tala om vad de tror att gamla tekniska prylar från 80 och 90-talet har för funktion.

Det för mig osökt till min egen vardag. Jag har en brorson som en dag fick se sin pappas LP:samling och tittade storögt på de enorma cirkelformade sakerna som befann sig i papperskonvolut. När pappan berättade att det var musikskivor och visade hur de fungerade utbrast brorsonen:
– VA?!! Går det att spela musik på BÅDA sidorna?!!

I förra veckan insåg jag att elever i 10-12 års åldern inte riktigt vet vad ett kassettband är och hur det fungerar. I skolans värld använder man vad som finns, då ekonomin är som den är. Att både lyssna och läsa engelska böcker samtidigt är utvecklande för läs- och hörförståelse hos de allra flesta. Att ha bok+CD/DVD-skiva är närmast en utopi men att använda bok+kassetband är en möjlighet eftersom det är det materialet som står till buds. Att det sedan blir problem att hitta kassettbandspelare då flera elever vill göra samma sak samtidigt talar ju bara om att material och teknik inte längre riktigt är synkade. Men, men . När eleven skulle använda sig av kasettbandet uppenbarade sig följande:

  • Hur öppnar man ett kassettfodral?
  • Hur stoppar man tillbaka kassettbandet i fodralet så att det passar och sedan går att stänga?
  • Hur öppnar man en kassettbandspelare?
  • ”Eject” – vilken funktion har en sådan knapp?
  • Att  hitta rätt ”spår” på ett kassettband kan få vem som helst att tappa sugen.

Ja, det är ju tur att tekniken hela tiden utvecklas. Synd bara att det är pengar som gör att skolan halkar efter och eleverna sitter där med material som inte riktigt känns tidsenligt och funktionellt. Vad sägs om datorer som inte ens har några ljudkort…