Under Almedalsveckan hörde jag generaldirektören Anne-Marie Begler för Skolinspektionen säga: ”Alla lärare i Japan måste besöka en annan lärares klassrum ett antal gånger per år”. Jag säger istället: ”Alla lärare i Sverige måste ha en 4-åring i sällskap under minst 5 dagar under sitt verksamma yrkesliv”.

Jag har haft förmånen att ha min 4-åriga systerson på besök i 5 dagar och jag har lärt mig oerhört mycket av honom genom att lyssna på honom, samtala med honom och se honom leka och pröva sig fram. Jag har sett och hört en liten kille som är så oerhört kreativ, nyfiken, engagerad och eftertänksam. En kille som funderar kring dinosaurier, riddare, skelett, vulkaner, jordbävningar, döden – ja det verkar inte finnas något ämne som inte passerar utan att behövas diskuteras eller prövas i en 4-årings värld. En kille som ibland behövde lite stöd för att våga ta sig vidare – jag tror att skulle ha sagt att 4-åringen befann sig i den proximala utvecklingszonen. Det hände i alla fall när vi var på Gotlands museum och besökte deras fantastiska utställning om Christopher Polhem. Att bygga och använda sig av nytt material. Att som 4-åring titta på andra, be någon vuxen visa och sedan kunna alldeles själv – wow!


Jag har sett en 4-åring spela Trivial Persuit med oss vuxna och svara på frågor som vi konstruerade åt honom. Han svarade rätt på frågor som: Vilken färg har en banan? Vad äter Bamse för att bli stark? Vad heter Pippi Långstrumps apa? Och varje gång han svarade rätt sa han: JAG KAN JU ALLT!!! med ett stort och stolt leende.
Han har prövat sig fram: Han fick min gamla digitalkamera och kameran testades: Trycka på alla knappar, fotografera upp och ner, öppna luckor, stänga luckor…

Min fundering i detta inlägg är: VAR TAR NYFIKENHETEN, LUSTEN, KREATIVITETEN, ENGAGEMANGET OCH TILLTRON TILL SIN EGEN FÖRMÅGA VÄGEN HOS BARNEN NÄR ELLER INNNAN DE TRÄDER IN I SKOLANS VÄRLD? Vad gör vi i skolan eller vad gör vi inte, eftersom den nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang som finns hos en 4-åring verkar försvinna längs vägen men borde finnas kvar som en självklar tråd genom hela skolan OCH livet. Det sitter elever i våra klassrum som inte tro sig kunna, inte vill och inte vågar pröva sig fram. Vi är skyldliga att se till att de faktiskt får känna att de kan, vill och vågar genom att de använder sin nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang. Och om det nu inte är skolan som tar död på allt detta varför kan inte vi väcka lusten till liv igen när vi har förmånen att umgås och undervisa eleverna så många timmar varje dag, år ut och år in?

Hur mycket tillåter du och jag våra elever att pröva sig fram, diskutera och nyfiket undersöka det outforskade för att skapa lust kring den undervisning du och jag har i den skola där vi befinner oss?