Några hörsammade mitt ”skrik på hjälp” och nu har några av eleverna fått en kontakt. Ni skulle ha sett deras entusiasm och engagemang när de skrev mail till någon som ska ge feedback på deras app-/spelidé. Jag är precis lika entusiastisk och engagerad som eleverna.
Etikettarkiv: engagemang
Nu är det bevisat!
Jag blir överraskad över att mina elever pratar geocaching – mest hela tiden faktiskt. Nja, kanske inte alla, men väldigt många av dem. Det kan vara när som helst och var som helst. Jag blir fascinerad över att geocaching tilltalar dem så pass mycket som den faktiskt gör. En elev vill att vår TB ska resa till Kenya och Nairobi. Döm av min förvåning när eleven kommer till skolan en dag och talar om att eleven varit inne på geocachin.com, loggat in med Teamnamnet och sedan sökt sig till Nairobi. Och eleven konstaterade att visst fanns det cacher där. Det i sin tur gjorde mig nyfiken så jag var tvungen att gå in och titta jag med och visst finns det cacher i Kenya.
Andra elever kommer och frågar mig om GPS:er, smartphones och appar. De vill veta om en app fungerar, om de måste köpa eller kan använda gratis appar. En elev har kollat upp pappans bilGPS och insett att den skulle nog kunna funka vid geocaching. Själv har jag upptäckt att GPS:en har väldigt många användningsområden, förutom att geocacha.
I veckan var vi på teater och efter det åt vi matsäck i S:t Hans och S.t Lars ruin i Visby. Eleverna utforskade ruinerna för fullt. Helt plötsligt kommer det fram tre elever till mig och säger att det minsann finns massor av bra ställen att gömma en cache på. De har hittat håligheter och andra bra gömställen i ruinen. Återigen – geocaching finns med dem utan att jag behöver lyfta fram den.
För mig är det bara att fortsätta, diskutera och berätta om saker som gäller i geocachingens äventyrliga värld. Och nu är det bevisat - Geocaching skapar motivation, nyfikenhet, lust och engagemang. Jag trodde att det var så i maj, när jag pratade på TeachMeet, då hade jag bara provat geocaching med eleverna en gång. Nu har jag provat en hel del med eleverna och visst är det så – geocaching är något som eleverna gärna vill arbeta med och vi kommunicerar väldigt mycket kring detta.
Elevtankar
Roligt, bra, häftigt, jättekul, coolt, spännande och jätteroligt – elevtankar och reflektioner inför vårt kommande arbete. Härligt med nyfikna och engagerade elever i skolan. Vad som sedan händer återstår att se.
En del kunde redan läsa, andra inte
Jag kommer ihåg dem. De små 7-åringarna som började skolan. En del kunde redan läsa, andra inte. En del var intresserade av matematik, andra inte. En del av dem var inte alls intresserade av skolan och den organisation som skolan erbjöd. De var mer intresserade av traktorer, leka i sandlådan, pyssla med pärlplattor eller annat. De här barnen var på intet sätt några oskrivna blad, de var fullklottrade när de steg in i skolans värld. De hade hur mycket erfarenheter och nyfikenhet med sig som helst in i det där klassrummet. Tog skolan tillvara på dessa erfarenheter och den spirande nyfikenhet som dessa 7 åringar hade? 12 år senare har de nu avslutat sina studier. Igår var de festklädda, åkte cab i strålande solsken och firade loss med en avslutande studentbal.
Några av dessa erfarna och nyfikna barn träffade jag igår. Kramar och frågor – vad ska du göra nu, nu när du är ”färdig”? De flesta som jag pratade med hade ingen aning mer än att de skulle arbeta för att spara pengar till en resa till Australien, USA eller Asien. 12 års skolgång och inte sjutton vet de riktigt vart de är på väg. Låter lysande tycker jag. Ut och res och se er om! Kanske att ni på er resa stöter på något som gör att ni stannar kvar där ni är eller omedelbart inser att ni faktiskt visste vad ni ville göra när ni gav er ut på er resa och vänder kosan tillbaka till där ni kom ifrån. Det kanske bara behövdes lite tid att komma på det.
Kram till alla 7-åringar som just nu ligger och sover. Balklänningar och kostymer ligger huller om buller i en hög på golvet och kommer antagligen aldrig mer att användas.
Eleverna pratar redan om innehållet i undervisningen – nästa läsår
Eleverna frågade igår om vi inte kunde fortsätta att arbeta med Detektiven Emil och vi under nästa läsår. Det är ju helt underbart – att eleverna redan NU pratar om innehållet i nästa läsårs undervisning. Snacka om elevengagemang, nyfikenhet och lust.
Jag älskar när det inte blir som jag tänkt utan som eleverna undrar
Alla lektioner har en planering utifrån kursplanerna men jag älskar när lektionerna inte blev som jag hade tänkt utan det blir elevernas nyfikenhet och undran som blir innehållet på lektionerna. Vi arbetar med världsarven som tema i skolan och vi i min grupp arbetar med Frihetsgudinnan. Vi har tittat på filmer, läst artiklar från Internet (för det finns väldigt dåligt med litteratur om just Frihetsgudinnan). Vi har självklart utgått från vad eleverna redan kunde och vad de ville veta mer om. Jag älskar när en engelskalektion blir matematik, geografi, historia och samhällskunskap och svenska och …. Full aktivitet och många frågor: ”Får jag använda mobilen”, ”Hur långt är det amerikanska måttet feet?”, ”Varför blev det si, varför blev det så? ”Varför måste man tala om källan?” ”Kan vi inte titta på YouTube?”
Och appropå – Varför använder vi inte YouTube mer i undervisningen än vad vi gör? Eller jag kanske ska omformulera mig, varför gör inte jag det? YouTube är en direkt kanal ut i världen, inom alla områden, inom alla ämnen. I like YouTube!
Så idag har engelskalektionen bl a innehållit:
- hur man räknar ut det amerikanska måttet feet till centimeter,
- det mesta som har med Frihetsgudinnan att göra,
- CreativeCommonsbilder på Flickr,
- vi har sett YouTubeklipp om 11 septemberattacken, hur/om människor överlevde, om de hoppade, varför de hoppade, om de kunde ta sig ut, flygsäkerhet, flygsäkerhetskontroller, vätska eller inte på flygplan,
- vi har diskuterat koppar och varför den blir grön,
- använda mobilen
- vi har prövat oss fram hur man gör en tankekarta överblickbar,
- vi har diskuterat hur man ska omvandla feet till meter,
- vi har pratat källor och källhänvisning,
- vi har letat reda på en webadress till en text som jag skrev ut men glömde bort att skriva upp URL-adressen,
- vi har läst tillsammans,
Det är sådana här dagar som jag bara älskar mitt yrkesval. Och så har jag kommit på en sak till, jag klarar inte att undervisa utan datorn!
Säger du ja eller nej? Jag sa nej
I förra veckan fick jag ett YouTube-tips av en elev. Det kom upp i samband med att vi pratade om utvandringen till Amerika och européerna upptäckte Amerika. En elev tyckte att vi skulle lyssna på Iron Maiden´s Run to the hills eftersom det hade med just detta att göra. Här har ni texten till Run to the hills och här är YouTubeklippet:
När eleven rekommenderade oss att se och lyssna på detta klipp fick jag mig flera tankeställare:
- Hur undervisar vi i engelska i skolan idag?
- Hur mycket använder vi oss av elevernas vardag i undervisningen?
- Hur medvetna är du och jag om YouTubes möjligheter i undervisningen?
- Hur mycket vet vi egentligen om våra elevers engelska kunskaper?
- Hur integrerar vi elevernas musik i undervisningen?
- Tar vi tillvara elevernas engagemang i undervisningen?
Det värsta av allt är att jag inte lyfte fram YouTubeklippet, där, när eleven bidrog till innehållet i undervisningen. Jag nickade och sa att vilken bra idé, men jag visade inte YouTubeklippet, jag tillät inte eleven att visa det som engagerade den här eleven allra mest. Idag skakar jag på huvudet åt mig själv och inser vilken miss jag gjorde. Och det för mig osökt till nästa viktiga reflektion:
- Hur ofta säger jag nej till mina elever när jag egentligen borde säga ja, självklart, visa, visst, vad intressant och det vill vi gärna se?
- och …
- Hur ofta gör du samma miss som jag gjorde?
Okänd lärare ber mina elever om hjälp
Jag läser en kommentar på Detektiven Emil och vi från Umeåläraren som ber mina elever om hjälp:
Fantastiskt bra jobbat! Jag har precis börjat läsa om Emil Wern för mina egna barn (8 och 10 år). Jag undrar vilken klass ni går i, ni kan ju så mycket. Själv undervisar jag i en etta, och är väldigt intresserad av att dra igån ett arbete runt Emil. Har ni några bra tips på hur jag ska börja? Eller är de för små, kanske jag ska vänta något år? Tipsa mig gärna! Hälsar en inspirerad lärare i Umeå (Västerbotten)
Jag inser när jag läser Umeålärarens kommentar att bloggar spelar stor roll, de är viktiga. Genom att skriva bloggar innebär det också att man delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Den/de som läser inspireras av det lästa och vill kanske själva pröva på. Det som känns extra roligt med kommentaren här ovanför är faktiskt att en lärare ber elever om hjälp. Mina elever och en lärare som aldrig annars skulle ha träffats, kommunicerat med varandra, aldrig utbytt erfarenheter, tankar, frågor och kunskaper med varandra. Jag ser att den elev som godkänt Umeålärarens kommentar också har svarat på en av hennes frågor. Kanske inte svar på alla de funderingar som Umeåläraren vill ha svar på, men ändå ett svar. Jag tycker det här är stort och det är med stor stolthet som jag inser att vi faktiskt gör ett viktigt arbete med vår blogg, vi bidrar med vårt kunnande. Jag kommer att följa upp denna kommentar efter höstlovet eftersom jag hoppas att eleverna kan bidra med många synpunkter till Umeåläraren så att hon kanske kan sätta igång med sitt projekt som hon funderar kring.
Läser samtidigt på Peter Ellwes blogg om något liknande:
På onsdag blir det ännu en resa till Stockholm för att föreläsa på Digitala Akademins nätverksträff på Nalen. Temat för denna kväll är ”Skapa och använda digitala lärresurser”. Jag kommer då prata om att dela med oss av elevernas arbeten på nätet och vilka fördelar det ger både för oss lärare men även för eleverna. Lite exempel från min undervisning blandas med andra lärares grymma aktiviteter på nätet.
… och sedan värmer det mitt lärarhjärta när jag inser att någon av mina elever faktiskt är inne och ”skolarbetar” under höstlovet. Eller rättare sagt, jag tror inte eleven känner det som ett skolarbete utan bloggen är något som intresserar och skapar nyfikenhet och ur det föds också viljan. Och det är väl så vi alla vill att skolan ska uppfattas.
Rektorer, föräldrar, grannar och alla ni andra – lämna ett avtryck
Lite drygt en månad har gått sedan vi satte igång att arbeta med EmilWernböckerna. Eftersom jag tycker att det är en självklarhet att använda tekniken i undervisningen var det självklart att skapa en blogg där vi kan berätta om hur vi arbetar i skolan, hur vi tänker, vad vi ställer oss frågande till, vad vi vill undersöka, vad vi är kritiska till, allt enligt kursplanen i svenska:
Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven utvecklar sin förmåga att i dialog med andra uttrycka tankar och känslor som texter med olika syften väcker samt stimuleras till att reflektera och värdera, … utvecklar sin förmåga att läsa, förstå, tolka och uppleva texter av olika slag, … samt utvecklar sin förmåga att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap.
Arbetet med böckerna hade jag gjort även om jag inte hade haft tillgång till bloggen, men jag vill att vi i skolan delar med oss av arbetet vi gör i det klassrum, i den skog eller i den gympasal vi befinner oss i. Att enbart hänga upp teckningar på väggarna och skriva i skrivböcker som läggs i lådor kanske är okej för andra lärare, men inte för mig. Jag vill att innehållet i vår undervisning ska segla ut från klassrummet och även befinna sig på andra platser än där vi är. Jag vill att den hamnar hos rektorn, andra rektorer, föräldrarna, andra föräldrar, kollegorna, andra kollegor, farmödrar, mormödrar, kusiner, bästa kompisen, FB, Skolverket, Skolinspektionen, grannen, ja hos vem som helst som är intresserad och nyfiken på vad man gör i en svensk skola år 2010.
Hur går då själva arbetet kanske ni undrar? Just nu är vi inne i själva läsprocessen, vi lär känna Emil och hans värld. Jag läser högt ur boken Silverskatten tillsammans med eleverna. Utifrån det diskuterar vi vad vi läser. Så fort eleverna undrar över något tas det upp till diskussion vilket innebär att vi inte hinner speciellt många sidor på en lektion
Antal sidor är helt oväsentligt och det tror jag också är viktigt för eleverna att förstå. Våra gemensamma diskussioner om innehållet i boken ger alla som finns i klassrummet en möjlighet att ta till sig andras funderingar och tankar kring hur man kan tänka när man läser. Alla lär sig, oavsett om man är lyssnare eller talare. Vi har så intressanta diskussioner och jag häpnar över elevernas engagemang och nyfikna funderingar. Vi läser inte bara en bok, vi diskuterar livet. Jag har skapat egna konton till alla elever, men alla har ännu inte haft tillfälle att skriva – förhoppningsvis ska det bli ändring på det ju längre vi arbetar med boken och bloggen. Några av eleverna är engagerade och skriver hemifrån andra är inte alls intresserade. Jag hoppas att detta ska ändra under läsåret som går eftersom vi ska arbeta med det här ända fram till sommaren. Bloggen ska även användas för att lära eleverna mer om upphovsrätt, källkritik, hur man skriver , hur fungerar men det får vi återkomma till lite längre fram. Jag som lärare har ett ansvar att lyfta dessa frågor till ett undervisningsinnehåll eftersom eleverna inte kan så mycket som vi tror om just dessa områden. Sedan kan de söka och leta, javisst, men att gå på djupet kring detta är lärarens uppgift att göra eleverna nyfikna på.
Det jag skulle önska för elevernas skull är att ni som är inne på bloggen för att läsa också lämnar ett avtryck efter er! Anna Jansson är vår flitigaste kommentator och det är vi väldigt glada och tacksamma för. Att hon läser och kommenterar gör eleverna engagerade och de vet att någon läser. Vi följer också statistiken på vår blogg med stort intresse. Så snälla! Gå in och kommentera här – det räcker med några få ord eller en mening och du kan ju vara anonym om du vill. Jag vet av egen erfarenhet att det var viktigt med kommentarerna när jag var ny i bloggvärlden - det sporrade till fortsatt skrivande när jag visste att någon läste det jag skrev. Att kommunicera är den allra viktigaste delen av arbetet med EmilWernbloggen. Att skriva till någon som faktiskt läser det vi skriver – det finns riktiga mottagande läsare därute i cyberspace. Ställ det mot att skriva ner sina funderingar i en skrivbok som kanske läraren och någon kompis läser och som sedan läggs ned i en låda/bänk - ja du förstår.
Jag får också tillgång till elevernas kunskaper om Visby och Gotland vilket får mig att tänka på nytt undervisningsinnehåll. En bok kan med andra ord skapa undervisning i alla ämnen under ett helt läsår, det är jag helt övertygad om. Nu ser inte organisationen ut så där jag befinner mig men det skulle kunna gå. Om min entusiasm är lika stor hos eleverna vet jag faktiskt inte så det får bli min nästa uppgift att ta reda på.
Morgonchat om skolan
Jag är sjuk och hemma, och självklart hamnade jag vid datorn eftersom jag var tvungen att skicka iväg papper som eleverna ska ha under dagen. Då kontaktade min brorson mig via MSN. En morgonchat om skolan, i all hast.
Jag fascineras av hur lätt det är att få kontakt med andra via tekniken. Inte hade min brorson ringt upp mig kl 7.36 på morgonen bara för att säga hej om inte datorn hade funnits. Den här killen är en datoranvändare, han sitter vid datorer och med mobiltelefoner. Då fnyser någon kanske och undrar vad det ska vara bra för. Han är väldigt intresserad av att läsa på Wikipedia – han suger i sig det mesta som har med sport att göra och han tittar på YouTubeklipp för se det som intresserar honom inom sport. Han lär sig och kan rabbla upp än det ena än det andra. Varför är folk så teknikfientliga? Varför är folk misstänksamma mot att använda tekniken – hemma och i skolan? Varför värja sig över huvud taget? Tänk vad enkelt jag kunde ge mina kollegor några papper idag, jag här och de på jobbet – ett par musklick och några ord nedskrivna med tangenterna och vips – allt är i skolan. Jag är oerhört tacksam för tekniken eftersom den skapar möjligheter, engagerar, kommunicerar och underlättar. Jag vill att eleverna ska känna precis samma sak.