Tänk så många härligt vetgiriga lärare det finns.
Ville bara säga det!
Tänk så många härligt vetgiriga lärare det finns.
Ville bara säga det!
Jag blev intervjuad i Radio Gotland.
Jag har arbetat med webbpublicering hela dagen. Det är viktigt och på riktigt.
Jag ser något spännande hända när mina elever skriver i de bloggar som vi har tillsammans. De kan glutta lite på vad någon annan skriver och få draghjälp, inspiration och skrivhjälp när de inte riktigt vet vad de själva ska skriva om. Vår blogg blir en mötesplats där eleverna träffas och där de hjälper varandra utan att vara riktigt medvetna om det. De stöttar varandra. Hade eleverna enbart gjort sina skoluppgifter i en skrivbok eller i ett räknehäfte hade de inte kunnat dela med sig på samma sätt. Chansen att glutta i en skrivbok som ligger i en skolbänk eller i en låda är inte så stor. En blogg är öppen för alla som vill titta in.
Om ett tal i matteboken är rätt eller fel är inte det väsentliga. Det väsentliga är vad eleven har snubblat och hakat upp sig på under färden.
Idag har jag befunnit mig på en plats som ger mig knip i magen. Så fort jag kommer dit så hugger det till i magtrakten. Om det är lukten, korridorerna, folket eller det där speciella fönstret, det vet jag inte, men att det kniper till är det ingen tvekan om. Jag vet varför det kniper till men platsen är också ett ställe som jag är så oerhört tacksam för att den finns.
Jag tänker på elever som går till skolan och som får samma magknip som jag får på den här speciella platsen. Det är en obehaglig känsla det där magknipet. Och det får inte vara obehagligt att gå till skolan.
Under förra läsåret lärde jag mig något väldigt viktigt – att skönlitteratur är ett kraftfullt läromedel, ett läromedel som engagerar eleverna och att de genom sitt engagemang kan påverka innehållet i undervisningen. Det blir elevernas tankar och funderingar som står i fokus tillsammans med innehållet i den skönlitterära boken. Elevernas tankar och funderingar lyfts upp till diskussion i klassen just för att vi läser och diskuterar tillsammans. Eleverna läser inte tysta i sin egen Emil Wern-bok, utan vi läser tillsammans och då får eleverna syn på varandras läsning. Nuförtiden vill många av eleverna läsa högt och jag träder tillbaka – jag lyssnar och njuter av att eleverna vill och vågar!!!!
Idag började vi arbeta med vår tredje bok om Detektiven Emil Wern, Förbjudna sopor, skriven av Anna Jansson. Vi hann bara till första sidan av boken (och då pratar jag inte om själva berättelsen om Emil Wern, utan första sidan, ni vet, där det står ISBN -nummer, förlag och annat som kan tyckas ointressant). Men för eleverna blev just den här sidan väldigt intressant idag. Bara att diskutera ett copyright-märke kan fylla flera lektioner. Nu är mina elever insatta i vad copyright innebär och Creative Commons-licenser men ändå uppstår det frågor, som t ex den här:
Hur länge efter en upphovsmans död gäller copyright?
Och så läste vi några rader till och helt plötsligt stod det ett ISBN-nummer där och då kom dessa frågor:
Om man har skrivit en bok och sen vill publicera den hur får en bok sitt ISBN-nummer?
Är det samma ISBN-nummer på en ny upplaga?
Vissa av frågorna skulle jag kunna svara på på en gång, men det gör jag inte. Självklart diskuterar vi frågan och förslagen kan bli många. Den obesvarade frågan skapar en nyfikenhet hos eleven och de vill ofta ta reda på mer. När vi hade diskuterat klart ISBN-nummer, copyright och upplagor (rätt avancerat innehåll för en årskurs 4-6, men ändå viktiga funderingar) så satte eleverna igång att läsa – med stor inlevelse och fler frågor kom upp – alla med fokus på sopor, återvinning och miljö. Frågorna hittar ni på vår sida om Detektiven Emil och vi.
Jag gav några av eleverna en alldeles för svår uppgift.
Jag insåg det fort och blev alldeles kallsvettig.
Hur svettiga skall inte eleverna ha känt sig?
Facebook är för mig en källa att ösa ur. Där dyker det upp både det ena och andra när det gäller kopplingen till pedagogiken. Nu på morgonen hittade jag en artikel som handlar om att norsk fisk skeppas till Kina, filéeas där och skeppas sedan tillbaka som fiskblock och fiskpinnar. Ehhh – låter ju helt vansinnigt men det är en annan sak. Jag såg undervisning i artikeln: