Jag brukar inte använda svärord i mina blogginlägg men idag tänker jag göra det. Jag är så JÄKLA STOLT över mina elever och vad de har presterat. Hur de har bjudit in till sina innersta tankar och känslor kring saker i deras liv som betyder eller har betytt något för dem. Att de sedan ville dela det med mig, sina klasskamrater och dig är grymt stort. Efter nitton #talsomberör stod jag där med tårar i ögonen och vi diskuterade hur vi blir berörda av olika saker. Jag blev så oerhört berörd av en elev som pratade om sin moster som dött i cancer eftersom min mamma dog i somras i cancer. En elev blev berörd av en klasskompis eftersom de hade upplevt exakt samma saker kring sina döda husdjur och så fortsatte diskussionerna.

Efter att ha fått se sina inspelade tal ville nästan alla elever dela med sig av sitt tal på nätet.  Aldrig har jag sett eleverna så engagerade i sitt skrivande eller i sitt muntliga framförande, trots att nervositet och rädsla stod där och drog i dem innan de satte igång. Efteråt stod eleverna glada och lyckliga för att de hade genomfört och lyckats med något som kändes en aning skrämmande.

Det jag tar med mig till nästa gång de ska göra nya tal, för det vill några göra, är att köpa in en bättre mikrofon så att alla verkligen hörs. Men man tager vad man haver och det blev ju himla bra ändå.