Fiskpinnen reser över 4400 mil

Facebook är för mig en källa att ösa ur. Där dyker det upp både det ena och andra när det gäller kopplingen till pedagogiken. Nu på morgonen hittade jag en artikel som handlar om att norsk fisk skeppas till Kina, filéeas där och skeppas sedan tillbaka som fiskblock och fiskpinnar. Ehhh – låter ju helt vansinnigt men det är en annan sak. Jag såg undervisning i artikeln:

  • 1500 kineser arbetar i fabriken. Hur många är egentligen det? Jämför med familjen, skolklassen eller hela skolan.
  • 4400 mil, hur långt är det? Hur lång är elevens väg till skolan och hur många gånger måste eleven ha gått för att vandrat 4400 mil?
  • Var ligger Kina?
  • Var ligger Norge?
  • 80% – vad är det? Av antal, helhet eller vaddå?
  • Två fiskfiléer på 30 sekunder – vad hinner jag göra på 30 sekunder? 30 sekunder, hur många sådana kan vi peta in i 1 minut, 1 timme,  1 dygn, 1 vecka?
  • De kinesiska arbetarna får 800 kr/månad. Vad kan eleverna köpa för 800 kr? Hur länge måste man arbeta för att få ihop 800 kronor?
  • Kan en fisk gå igenom hela fabriken på några minuter? Hur ser en sådan fisk ut? Hur vet fisken var den ska gå? Hur ser en sådan fiskfabrik ut? Skriv och rita en berättelse.
  • Vad väger ett fiskpaket? En fiskpinnekartong? Hur stor är volymen? Vad kostar ett fiskpaket här i Sverige? Hur många fiskpaket kan vi köpa för de där 800 kronorna som den kinesiska arbetaren tjänar på en månad?
  • Exempel på fisk som snurrat runt jorden – låter väldigt fantasifullt – är det en flygfisk då?
  • … och så finns det säkert en hel del till att titta närmare på :)

Härmas – fint eller fult?

När jag var liten var det fult att härmas. Inte skulle jag göra som någon annan inte, jag fick väl i alla fall försöka hitta på något själv, något som var mitt eget – hade jag ingen fantasi eller…? Jag inser att den tanken fortfarande existerar, både hos vuxna och barn, men att den sakta men säkert håller på att förändras, i alla fall i det nätverk där jag verkar. Jag håller tummarna för att det fula med att härmas snart, snart kommer bli något väldigt fint, något man lyfter fram, något man hurrar för och att det liksom blir en självklarhet.

Hur gör du?

Sharing is caring läste jag för första gången för ca ett år sedan i plugin:et Du ser det längst ner på olika blogginlägg och det är fint skrivet och med omtanke om andra – du får låna, härmas, sno, göra likadant. Det innebär att jag delar med mig och att andra kan låna – om de vill. Jag twittrade imorse och fick en tweet där det stod:

jag kämpar för att fler ska härmas i ……. Men tydligen har nån sagt att det är fult att härmas… :-D

Jag svarade:

… men det är helt felt sagt. Att härmas är detsamma som att utvecklas tillsammans. Fint, eller hur!

Jag känner mig trygg när jag får härmas. Jag vet att jag kan luta mig mot någon eller något och därmed slipper jag hitta på nytt, uppfinna hjulet eller få känslan av att jag inte kan. Jag rådfrågar någon i bloggosfären, jag twittrar, jag ser på en instruktionsfilm, jag kollar ett , jag ringer en livlina, jag frågar en elev, jag frågar en kollega, jag skickar ett mail, jag slänger ut en fråga på Facebook i mitt flöde eller i en  (där jag häromdagen hade en tråd på 80 kommentarer innan min polett ramlade ner). Jag får olika svar på olika platser, men jag kan härmas och utvecklas tillsammans med någon annan som vet lite mer, lite annorlunda eller tycker helt olika. Men det måste vara okej att härmas och det arbetar jag medvetet med tillsammans med mina elever. De ska inte växa upp i en skola där det är fult att härmas, det ska vara en ynnest och något helt självklart att härmas. Vi har precis startat igång ett nytt projekt i skolan och där skrev jag att: Varsågod – härmas, sno, låna - vi har nämligen blivit bra på att dela med oss av våra skolarbeten. Vi måste ha ett härmande klimat i skolan – det tror jag Vygotskij skulle ha gillat.

Aha, gör du så!! Då vill jag också göra så!!!!

Publicerat i fråga & lyssna, Utveckling | Märkt dela med oss, , fint, fult Vygotskij, göra likadant, härma, härmas, låna, sno, | 8 Kommentarer

Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det

Ja varför sitter jag här vid datorn och skriver? Mina tankar och funderingar kan läsas av vem som helst som är intresserad av det som handlar om skolans värld. Jag delar med mig och varför gör jag det?

Från början var det mest något som jag ville testa på. Har alltid tyckt om att skriva och har alltid tyckt om datorer och allt man kan göra med hjälp av datorn. Från början startade jag här. men varför har jag fortsatt? Jo, jag fick ett nytt lärarkollegium i och med min blogg – mina nätkollegor. När jag skrev delade jag med mig av mina tankar och fick respons på det jag skrev. Jag kunde titta in hos mina nyfunna nätkollegor och se vad de skrev om sin undervisning och om sina skoltankar. Det som de skrev om krockade med mina tankar om min undervisning och vips så satte tanke- och refklektionsverksamheten igång. De pedagogiska samtalen satte fart här på nätet. Jag kunde utvecklas tillsammans med andra kring de pedagogiska frågorna. Jag kunde se hur någon annan tänkte och gjorde kring det de undervisade om i engelska eller med webbpublicering eller i matte eller om vad som helst.

Det mesta är tillgängligt på nätet och har man bara fått in en fot någonstans så hittar man bara mer och mer och fler saker att förkovra sig i. Efter bloggarna kom Twitter och jag följer även skolsidor/grupper på Facebook. Jag kan hela tiden ”kasta ut” en fråga i de sociala medierna och få respons på den inom en kort tid, ibland tar det några sekunder andra gånger får jag vänta lite längre. Jag får hela tiden lära mig nytt – min pedagogiska nyfikenhet utmanas och kittlas konstant. Det är bara jag själv som sätter gränserna för hur mycket jag vill ”hänga” här.

Nuförtiden är mina nätkollegor en självklarhet och jag kan heller inte sluta skriva här. Det här är min reflektionsplats. Inte sagt att allt jag skriver om stämmer, men det är mina tankar och reflektioner som far omkring och som måste ut.

Jag inser att jag inte hade varit den lärare jag är idag om jag inte hade skrivit mitt första blogginlägg för 3 år sedan. Jag hade aldrig utvecklats så mycket som jag har gjort om det inte hade varit för alla andra lärare, IT-pedagoger, forskare, rektorer och övriga som sitter vid sin dator, någonstans i Sverige eller i övriga världen och delar med sig av sina tankar och funderingar och som gör att diskussionen kring skolan ständigt är igång. Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det.

Geocaching with children

Välkommen att ansluta dig till min nystartade Facebookgrupp .

Vad gör du tillsammans med barn/ungdomar som har med geocaching att göra? Bidra i min nystartade FBgrupp med vad du gör hemma, i skolan, i förskolan eller var som helst. Allt för att dela med dig av alla kreativa idéer som du har liggandes hemma, i datorn eller i hjärnkontoret.

Har du hittat ett intressant filmklipp på YouTube som inspirerar? Läst något intressant blogginlägg om geocaching?  Hört någon på bussen prata om geocaching med barn? Sett en hel hoper med barn irra hit och dit i stan? Sett någon stelna till vid ett träd när du är ute på din kvällsrunda med hunden? En spännande idé som vi skulle kunna göra i förskolan/skolan? Eller varför inte delge varandra hur man skapar en egen cache och vad man bör tänka på. Hur har du gjort med TB:s? Ja, skriv vad som helst med andra ord :)

Det är fritt fram att bidra.
Varmt välkomna allihop!

 

Publicerat i Geocaching | Märkt , , Geocaching with children, hjärnkontoret, hund, kvällsrunda | Lämna ett svar

Är du medveten om att du är med och utvecklar skolsverige? Jag hade inte ens tänkt tanken innan jag i morse twittrade med .

 

  • Hur medvetna är du och jag om vår undervisning?
  • Vågar vi säga till våra kollegor: Det här gjorde jag bra!
  • Har vi någon kollega/person/vän som vi kan bolla våra undervisningstankar med?
  • Har vi någon som kan komma in i vårt klassrum för att se vad vi gör?
  • Kommer rektorn, kollegan eller föräldrar på besök?
  • Är det någon som frågar dig eller mig om hur vi tänker kring vår undervisning i förhållande till våra styrdokument?
  • Är du och jag mottagliga för dessa frågor?
  • Ser vi på frågorna som kritik eller tar vi emot dem som en fråga som visar intresse över vår undervisning?
  • Är jag inne och hälsar på i kollegans klassrum för att bli inspirerad (definitivt INTE för att kritisera)?
  • Bjuder vi in våra kollegor att vara delaktiga i vår undervisning?
  • Stänger vi vår klassrumsdörr?
  • Ja hur gör vi för att få syn på den undervisning vi bedriver?
  • Är det okej att säga att du och jag gör bra saker i våra klassrum?
  • Är det okej att säga att vi misslyckades eller att vi gjorde fel?
  • Är det okej att ta nya tag, pröva igen och utvärdera den misslyckade lektionen med den nya, som förhoppningsvis gick lite bättre?
  • Är det i själva ”misslyckandet” som vi ser vår egen utveckling?
  • Hur ofta får vi möjlighet att diskutera vår undervisning med andra lärare?

Att vara en del av Twitter, Facebook och bloggvärlden är att ständigt utvecklas. Att dela med sig av sina tankar och ta del av andras tankar gör att jag själv blir ”tvingad” att reflektera över hur jag gör, vad jag gör och varför.

Och även om inte läraren är aktiv i sociala medier så funkar det ändå. Facebook skulle kunna vara lärarrummet, Twitter skulle kunna vara rektorslinjen och bloggandet skulle kunna vara arbetslaget. Det är inte arenan som är det viktiga, det är att vi faktiskt börjar dela med oss och att vi vågar att utvecklas tillsammans. Vi måste våga dela med oss av vår yrkeskunskap – det står skrivet i våra styrdokument. Vi kan så oerhört mycket – tillsammans!!

Sätt igång och prata undervisning – hur, vad och varför så utvecklar vi skolsverige en liten bit till – starta redan på måndag!

 

 

Rektorer, föräldrar, grannar och alla ni andra – lämna ett avtryck

Lite drygt en månad har gått sedan vi satte igång att arbeta med EmilWernböckerna. Eftersom jag tycker att det är en självklarhet att använda tekniken i undervisningen var det självklart att skapa en blogg där vi kan berätta om hur vi arbetar i skolan, hur vi tänker, vad vi ställer oss frågande till, vad vi vill undersöka, vad vi är kritiska till, allt enligt kursplanen i svenska:

Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven utvecklar sin förmåga att i dialog med andra uttrycka tankar och känslor som texter med olika syften väcker samt stimuleras till att reflektera och värdera, … utvecklar sin förmåga att läsa, förstå, tolka och uppleva texter av olika slag, … samt utvecklar sin förmåga att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap.

 Arbetet med böckerna hade jag gjort även om jag inte hade haft tillgång till bloggen, men jag vill att vi i skolan delar med oss av arbetet vi gör i det klassrum, i den skog eller i den gympasal vi befinner oss i. Att enbart hänga upp teckningar på väggarna och skriva i skrivböcker som läggs i lådor kanske är okej för andra lärare, men inte för mig. Jag vill att innehållet i vår undervisning ska segla ut från klassrummet och även befinna sig på andra platser än där vi är. Jag vill att den hamnar hos rektorn, andra rektorer, föräldrarna, andra föräldrar, kollegorna, andra kollegor, farmödrar, mormödrar, kusiner, bästa kompisen, FB, Skolverket, Skolinspektionen, grannen, ja hos vem som helst som är intresserad och nyfiken på vad man gör i en svensk skola år 2010.

Hur går då själva arbetet kanske ni undrar? Just nu är vi inne i själva läsprocessen, vi lär känna Emil och hans värld. Jag läser högt ur boken Silverskatten tillsammans med eleverna. Utifrån det diskuterar vi vad vi läser. Så fort eleverna undrar över något tas det upp till diskussion vilket innebär att vi inte hinner speciellt många sidor på en lektion ;)  Antal sidor är helt oväsentligt och det tror jag också är viktigt för eleverna att förstå. Våra gemensamma diskussioner om innehållet i boken ger alla som finns i klassrummet en möjlighet att ta till sig andras funderingar och tankar kring hur man kan tänka när man läser. Alla lär sig, oavsett om man är lyssnare eller talare. Vi har så intressanta diskussioner och jag häpnar över elevernas engagemang och nyfikna funderingar. Vi läser inte bara en bok, vi diskuterar livet. Jag har skapat egna konton till alla elever, men alla har ännu inte haft tillfälle att skriva – förhoppningsvis ska det bli ändring på det ju längre vi arbetar med boken och bloggen. Några av eleverna är engagerade och skriver hemifrån andra är inte alls intresserade. Jag hoppas att detta ska ändra under läsåret som går eftersom vi ska arbeta med det här ända fram till sommaren. Bloggen ska även användas för att lära eleverna mer om upphovsrätt, källkritik, hur man skriver , hur fungerar men det får vi återkomma till lite längre fram. Jag som lärare har ett ansvar att lyfta dessa frågor till ett undervisningsinnehåll eftersom eleverna inte kan så mycket som vi tror om just dessa områden. Sedan kan de söka och leta, javisst, men att gå på djupet kring detta är lärarens uppgift att göra eleverna nyfikna på.

Det jag skulle önska för elevernas skull är att ni som är inne på bloggen för att läsa också lämnar ett avtryck efter er! Anna Jansson är vår flitigaste kommentator och det är vi väldigt glada och tacksamma för. Att hon läser och kommenterar gör eleverna engagerade och de vet att någon läser. Vi följer också statistiken på vår blogg med stort intresse. Så snälla! Gå in och kommentera här – det räcker med några få ord eller en mening och du kan ju vara anonym om du vill. Jag vet av egen erfarenhet att det var viktigt med kommentarerna när jag var ny i bloggvärlden - det sporrade till fortsatt skrivande när jag visste att någon läste det jag skrev. Att kommunicera är den allra viktigaste delen av arbetet med EmilWernbloggen. Att skriva till någon som faktiskt läser det vi skriver – det finns riktiga mottagande läsare därute i cyberspace. Ställ det mot att skriva ner sina funderingar i en skrivbok som kanske läraren och någon kompis läser och som sedan läggs ned i en låda/bänk - ja du förstår.

Jag får också tillgång till elevernas kunskaper om Visby och Gotland vilket får mig att tänka på nytt undervisningsinnehåll. En bok kan med andra ord skapa undervisning i alla ämnen under ett helt läsår, det är jag helt övertygad om. Nu ser inte organisationen ut så där jag befinner mig men det skulle kunna gå. Om min entusiasm är lika stor hos eleverna vet jag faktiskt inte så det får bli min nästa uppgift att ta reda på.

Du borde väl veta

” – Du är ju lärare, du borde väl veta.”
Känner någon igen påståendet eller är det kanske en fråga? Svaret är i alla fall: ”Nej vi lärare vet inte allt men vi får ta reda på.” Bara för att vi har en lärarutbildning betyder det inte att vi fått med oss ”allt” i vårt lärarbagage. När jag gick ut från lärarhögskolan var det någon som drog en parallell med att ta körkort. ”Nu har du fått ditt lärarkörkort så nu är det dags att gå ut och fortsätta att lära.” Bara för att vi fick ett körkort innebär inte det att vi är experter på att köra bil eller lärt oss om alla vägmärken eftersom det kommer ständigt nya. Det samhälle som jag kom ut i som nyutexad lärare är inte det samhälle som vi idag lever i. Då diskuterade vi vad vilken  kunskap eleverna skulle ha med sig och det gör vi förhoppningsvis även idag. Den kunskap eleverna bar med sig då har antagligen ändrats idag. När jag gick på lärarhögskolan hade jag aldrig arbetat med datorer, idag är datorn det självklara verktyget i samhället.

Vad gör då läraren som inte kan eller vet? I mitt fall vänder jag mig oftast till mina kollegor på nätet – via mail, Twitter, FB eller bloggar söker jag upp den som jag tror kan hjälpa mig med mina funderingar och frågor. Jag är lärlingen och söker en som har mer erfarenhet än jag. Vi lärare kan inte kunna allt för vem kan det och vilken yrkesgrupp är redan fullärd? Jag tror också att det är viktigt att vi visar att vi inte kan och vågar söka oss vidare till andra som kan lite mer än oss själva. Att ha ett kollegium, oavsett om det finns på den egna skolan, i grannkommunen eller spitt över hela Sverige, ja till och med utanför vårt lands gränser, är en oerhörd resurs. Jag utvecklas varje dag, i stort som smått och det är oerhört lärorikt att vara lärare.

Och då undrar du kanske vad det är jag håller på att lära mig mer om. Jo – Google. Google!! tänker du, det vet väl alla vad det är. Jo, visst vet jag vad Google är men jag funderar på hur jag ska få mina elever, 10-13 år, att förstå vad Google egentligen är och hur det fungerar. Handen på hjärtat, vad kan du själv om Google? Vågar du visa din ”okunskap om Google” eller vi kanske ska ändra det till: Vågar du visa ditt intresse för vad Google egentligen är, vad eleverna behöver veta/kunna och vad det är vi ska undervisa om.

Skriv gärna en kommentar om just detta, ju mer vi visar vad vi kan eller vad vi undrar över, desto mer lär vi av varandra.
Bilder: Öpedagogen