Dygnet har 24 timmar

Jag kommer precis ihåg hur det var – stress, stress, stress. Agera hejaklack till sonen då han spelade handboll, sitta i ridhuset och se dottern rida, dotterns klass hade avslutning med grillning vid havet, sonens klass hade detsamma, fast ca 2 mil från den plats där dottern skulle vara. Att vända blad i almanackan vågade jag knappt. Vad skulle nästa vecka innehålla? Städning på barnens skola, avslutningsmiddag, bullbak, loppis, NewBody-försäljning, kryddförsäljning, plaspåseförsäljning??? Nej, att vända på bladet i almanackan vågade jag inte. Hjärtat skulle slå några slag fortare och jag skulle inse att timmarna i veckan inte skulle räcka till. Och inte nog med allt detta,  jag skulle hinna med att arbeta heltid, laga mat, städa, handla, hinna ta hand om mig själv och min familj, hinna läsa en tidning, se ett TV-program…. Och jo, det fanns en man också, så jag stod inte helt själv med detta.

 

Jag skriver inte det här inlägget för att tycka synd om mig själv, ca 10 år efter att det har hänt. Jag kom att tänka på detta när jag idag läste DN Söndag om den ensamstående mamman Helene Öberg som är tvungen att ta ledigt 31 timmar under maj månad för att få sitt schema att gå ihop. Vi föräldrar gör så gott vi kan och ibland måste vi sätta ner foten och säga: NEJ!!! Jag tänker inte/orkar inte/kan inte gå till avslutningen/skolstädningen/föräldramötet. Och blir det så får vi i skolan inte värdera detta och tycka att föräldrarna inte ställer upp. Föräldern har antagligen gjort ett val och den här gången valde föräldern bort något som inte ansågs lika viktigt som det andra som han/hon faktiskt valde att prioritera.

4 reaktion på “Dygnet har 24 timmar

  1. Ibland är livet så sjukt hektiskt att man inte ens hinner reflektera över att det inte är normalt. Min mamma brukar dra ner mig på jorden då och då, ställa jobbiga frågor och få mig att stanna upp. Vi behöver hjälpa varandra mer med det.

    Tack för ett viktigt inlägg!

    • Ja jag håller med. Jag har lärt mig själv att stanna upp och känna efter. Det är inte lätt men jag gör det när kroppen skriker: STOPP!!!!. Vi borde också börja säga NEJ lite oftare, ett ja kanske egentligen är ett nej.
      Vad bra att du har din mamma – var rädd om henne och dig själv.

      Läs gärna mitt inlägg: http://opedagogen.se/?p=192

Kommentera