Ämnesproven kan man tycka vad man vill om…

… men de bedömningsanvisningar som finns med ämnesproven utvecklar mig som lärare. Efter att ha rättat ämnesproven i svenska för år 6 har jag nu fått nya tankar om min egen undervisning, kamratbedömning och om hur eleverna faktiskt ska få syn på sitt eget lärande. Vi lärare har som uppgift att göra det osynliga i undervisningen synligt och nu har jag fler verktyg i min verktygslåda för att se till att det blir så. Återkommer.

Matematiken – en språngbräda till andra ämnen

Jag läser och fördjupar mig i matematikbokens innehåll. Jag vill att eleverna ska komma åt mer än att bara flytta siffror och att snabbt gå vidare till nästa uppgift för att bli ”klar”. Jag vill att eleverna ska få en förståelse för att matematiken är en del av ett sammanhang. Jag har hittat matematikböcker vars innehåll är mindre bra (enligt mitt sätt att se) och andra som är bättre. Vissa böcker innehåller riktig fakta och det i sin tur innebär att om vi lärare stannade till vid dessa faktauppgifter skulle eleverna få möjlighet att fördjupa sig och få in matematiken i ett sammanhang. I och för sig blir det kanske inte matematik då utan matematiken blir en språngbräda till andra ämnen. Jag ska ge ett exempel så kanske mina funderingar klarnar:

I en matematikbok tas Broloppet upp i en av uppgifterna. Eleven får information om att Broloppet går mellan Danmark och Sverige och att det är finns olika avstånd att förhålla sig till för att till slut räkna ut hur långt Broloppet är. Ja, den uppgiften löses kanske snabbt av vissa elever och andra behöver lite mer tid och hjälp. Och sen då…? Eleven går vidare till nästa tal och reflekterar antagligen inte mer över vad Broloppet är. Här skulle du och jag kunna stanna upp, samla hela klassen och börja med att visa ett YouTubeklipp om Broloppet. Då får eleverna något att relatera till och Broloppet blir mer än en isolerad räkneuppgift i en matematikbok.

Utifrån filmen/filmerna kan man sedan höra vad eleverna vill veta mer om och jag som lärare kanske redan från början har funderat kring:

  • Varför finns det en bro mellan Danmark och Sverige?
  • Vad heter bron?
  • Hur lång är bron?
  • Vilket vatten flyter under bron?
  • Vad heter det lustiga vridna huset och var finns det?
  • Hur långt är Broloppet i m, dm, cm, mm?
  • Hur många tror du springer Broloppet?
  • Hur många tjejer/killar springer Broloppet?
  • Var startar de?
  • Var går de i mål?
  • Vad heter ön?
  • Hur många liter vatten skulle kunna tänkas att gå åt?
  • Hur låter det när de pratar danska?
  • Hur räknar de i Danmark?
  • Vart tar vägen vägen när den går ner i havet?
  • Varför flög ett flygplan så nära de som skulle springa?
  • Vi tittar på Google Earth

Utifrån våra funderingar har vi sedan åtskilliga lektioner planerade. Det blir geografi, historia, svenska, engelska, matematik –  matematiken hamnar i ett sammanhang och det är väl så vi vill att eleverna ska lära sig. Självklart behöver eleverna färdighetsträna sina matematikkunskaper, det är inte det jag funderar kring – men jag gillar helhetstänket. Så fram med, gemensamma diskussioner, YouTube, Wikipedia, GoogleEarth och se till att matematiken blir en språngbräda till andra ämnen.

… och så här skrev @ellwe på Twitter som en kommentar på ovanstående inlägg: ”skippa boken i det fallet helt och kör broloppetfilmerna som uppstart, låt eleverna formulera problem -> relevant matte!

Tre språk i klassrummet – samtidigt

M som i mångfald

Alla dagar i veckan är roliga men torsdagar är det språkdag med stort S och det är lite extra roligt. Då arbetar vi med svenska, engelska och teckenspråk i en härlig blanding. Många tror att det är vi lärare som ska lära eleverna en massa saker när det i själva verket är ett växelspel, de lär mig och jag lär dem – vi lär av varandra.

På vår lektion, där de tre språken kompletterar varandra, lär eleverna mig teckenspråk. Idag har jag lärt mig att räkna 1-10 (inte helt lätt att hålla fingrarna i styr) och jag har även lärt mig färgerna svart, blå, vit, röd och gul på teckenspråk. Eleverna är experter, visar tecken och förklarar på ett mycket pedagogiskt sätt varför blå tecknas si och varför vit tecknas så. Och jag är glad att de förklarar så tydligt som de gör för då kan jag ”hänga” upp t ex tecknet vit på att man drar sitt finger, uppifrån och ner, längs med en tänkt krage på sin skjorta/blus – och vips så sitter det där. Hade eleverna bara visat mig tecknet och inte haft med sina förklaringar, då hade jag redan glömt bort hur att teckna ordet vit.  

Min kollega tipsade mig om följande länk för den vetgirige. Följ tunnelbanekartan och res iväg med hjälp av teckenspråket.

Skrivprojekt i olika genrer

Jag satt och funderade på de skrivprojekt som vi håller på med. Ett oväntat skrivprojekt blev flaskposten som vi hittade. Igår kom svaret från de båda pojkarna i Nässjö. Brev, bilder, e-mailadresser och Facebookkonoton – så skrivandet mellan oss och dem kan fortsätta. Eleverna skriver också till Radioskrivarklubben, det har jag skrivit om här. Två av eleverna har nu fått sitt skrivande inspelat och vi väntar med stor spänning på att få höra den färdiga radioteatern. De andra eleverna skriver också och vi hoppas självklart att fler av eleverna ska få sina skrivna berättelser uppspelade på radion. Och så skriver vi vidare på Detektiven Emil och vi. Ett mycket spännande arbete som kan bli hur stort och innehållsrikt som helst. Jag ser så många möjligheter med detta bok/bloggprojekt och det poppar ständigt upp nya idéer. Jag antecknar för fullt, i anteckningsböcker och i min mobiltelefon. Inte hade jag trott att vi skulle kunna komma på så många intressanta och spännande infallsvinklar utifrån Anna Janssons Silverskatten. Att en bok kan skapa undervisningsinnehåll för ett helt läsår – det är fantastiskt. Så vi skriver på, allt från guppande flaskposter till skrivande ute på nätet.
Bild: Marie Andersson

Rektorer, föräldrar, grannar och alla ni andra – lämna ett avtryck

Lite drygt en månad har gått sedan vi satte igång att arbeta med EmilWernböckerna. Eftersom jag tycker att det är en självklarhet att använda tekniken i undervisningen var det självklart att skapa en blogg där vi kan berätta om hur vi arbetar i skolan, hur vi tänker, vad vi ställer oss frågande till, vad vi vill undersöka, vad vi är kritiska till, allt enligt kursplanen i svenska:

Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven utvecklar sin förmåga att i dialog med andra uttrycka tankar och känslor som texter med olika syften väcker samt stimuleras till att reflektera och värdera, … utvecklar sin förmåga att läsa, förstå, tolka och uppleva texter av olika slag, … samt utvecklar sin förmåga att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap.

 Arbetet med böckerna hade jag gjort även om jag inte hade haft tillgång till bloggen, men jag vill att vi i skolan delar med oss av arbetet vi gör i det klassrum, i den skog eller i den gympasal vi befinner oss i. Att enbart hänga upp teckningar på väggarna och skriva i skrivböcker som läggs i lådor kanske är okej för andra lärare, men inte för mig. Jag vill att innehållet i vår undervisning ska segla ut från klassrummet och även befinna sig på andra platser än där vi är. Jag vill att den hamnar hos rektorn, andra rektorer, föräldrarna, andra föräldrar, kollegorna, andra kollegor, farmödrar, mormödrar, kusiner, bästa kompisen, FB, Twitter, Skolverket, Skolinspektionen, grannen, ja hos vem som helst som är intresserad och nyfiken på vad man gör i en svensk skola år 2010.

Hur går då själva arbetet kanske ni undrar? Just nu är vi inne i själva läsprocessen, vi lär känna Emil och hans värld. Jag läser högt ur boken Silverskatten tillsammans med eleverna. Utifrån det diskuterar vi vad vi läser. Så fort eleverna undrar över något tas det upp till diskussion vilket innebär att vi inte hinner speciellt många sidor på en lektion 😉 Antal sidor är helt oväsentligt och det tror jag också är viktigt för eleverna att förstå. Våra gemensamma diskussioner om innehållet i boken ger alla som finns i klassrummet en möjlighet att ta till sig andras funderingar och tankar kring hur man kan tänka när man läser. Alla lär sig, oavsett om man är lyssnare eller talare. Vi har så intressanta diskussioner och jag häpnar över elevernas engagemang och nyfikna funderingar. Vi läser inte bara en bok, vi diskuterar livet. Jag har skapat egna konton till alla elever, men alla har ännu inte haft tillfälle att skriva – förhoppningsvis ska det bli ändring på det ju längre vi arbetar med boken och bloggen. Några av eleverna är engagerade och skriver hemifrån andra är inte alls intresserade. Jag hoppas att detta ska ändra under läsåret som går eftersom vi ska arbeta med det här ända fram till sommaren. Bloggen ska även användas för att lära eleverna mer om upphovsrätt, källkritik, hur man skriver Wikipediaartiklar, hur YouTube fungerar men det får vi återkomma till lite längre fram. Jag som lärare har ett ansvar att lyfta dessa frågor till ett undervisningsinnehåll eftersom eleverna inte kan så mycket som vi tror om just dessa områden. Sedan kan de söka och leta, javisst, men att gå på djupet kring detta är lärarens uppgift att göra eleverna nyfikna på.

Det jag skulle önska för elevernas skull är att ni som är inne på bloggen för att läsa också lämnar ett avtryck efter er! Anna Jansson är vår flitigaste kommentator och det är vi väldigt glada och tacksamma för. Att hon läser och kommenterar gör eleverna engagerade och de vet att någon läser. Vi följer också statistiken på vår blogg med stort intresse. Så snälla! Gå in och kommentera här – det räcker med några få ord eller en mening och du kan ju vara anonym om du vill. Jag vet av egen erfarenhet att det var viktigt med kommentarerna när jag var ny i bloggvärlden – det sporrade till fortsatt skrivande när jag visste att någon läste det jag skrev. Att kommunicera är den allra viktigaste delen av arbetet med EmilWernbloggen. Att skriva till någon som faktiskt läser det vi skriver – det finns riktiga mottagande läsare därute i cyberspace. Ställ det mot att skriva ner sina funderingar i en skrivbok som kanske läraren och någon kompis läser och som sedan läggs ned i en låda/bänk – ja du förstår.

Jag får också tillgång till elevernas kunskaper om Visby och Gotland vilket får mig att tänka på nytt undervisningsinnehåll. En bok kan med andra ord skapa undervisning i alla ämnen under ett helt läsår, det är jag helt övertygad om. Nu ser inte organisationen ut så där jag befinner mig men det skulle kunna gå. Om min entusiasm är lika stor hos eleverna vet jag faktiskt inte så det får bli min nästa uppgift att ta reda på.

Kraften i böckers innehåll

Åh, om ni bara kunde se mig. Jag hoppar, fnissar och klappar händerna! (nästan i alla fall). Jag har suttit och spånat kring vårt arbete med Emil Wernböckerna. Tänk vad mycket fantastiskt roligt, kreativt och intressant vi i skolan kan göra – utifrån en enda bok. Då förstår man kraften i böckers innehåll, det gäller bara att komma på hur att använda dem. Ju mer jag tänker kring Emil Wernböckerna ju fler tokiga idéer får jag. Undrar om lärare får ha tokiga idéer? Jo, det tror jag absolut att vi kan få ha, bara de går att förankra i vårt uppdrag, då får man nog toka på bäst man vill. Vi kan läsa böcker och så kan vi läsa böcker, ensamma eller tillsammans och undervisa om det vi läser – lyfta upp bokens innehåll till undervisning. Och att lyfta upp bokens innehåll genom att göra en trist bokrecension, det duger inte alls. Nej, vi har ett viktigare uppdrag än så.

Och allt det här tokiga då, undrar ni kanske. Jo, jag tänker kokosbollar, teater, saft, film, radio, dialekter, fantasi, anteckningsböcker, pröva, smaka, gilla eller inte – allt i en enda salig röra. Men det här är enbart min tokblandning, imorgon kommer elevernas idéer och då blir det kanske än tokigare än vad det redan är.

Två meningar

Två meningar har du på dig att göra läsaren nyfiken på det du skriver. Två meningar, det är inte mycket. Därför är början på det vi skriver av största vikt. Och det är skillnad på att skriva och beskriva. Till sist är följande ord av stor betydelse när vi skriver: fantasi, detaljer, beskrivningar, humor, överraskningar och våra sinnen (syn, känsel, hörsel, lukt och smak). Undersök några böcker och se hur författaren börjar sin bok, kolla in de första två meningarna. Det skulle kunna vara en intressant lektion och det skulle också vara intressant att få höra efterföljande diskussioner.

Flaskpost

Så samlades vi, 25 elever och ja, framför projektorn. Fotografier från strandvandringen kom och gick på duken. Mummel och skratt blandades med bilderna. Detta blev inledningen på vårt brevskrivande till de pojkar, vars flaskpost vi hittade på strandvandringen. Att visa fotografier har också visat sig vara en viktig funktion för de elever som av olika anledningar inte kan delta i utflykter eller vanliga lektioner. Genom att visa bilder får även de en möjlighet att sätta sig in i den situation de missade.

Innan vi skrev svar fick eleverna fantisera om följande frågeställning:

  • Hur tror ni att pojke 1 och pojke 2 ser ut?
  • Hur länge var de på Gotland?
  • Vad gjorde de på Gotland?
  • Vilka intressen har de?

När vi sedan skulle skriva brevet satt jag vid datorn och eleverna följde med på projektorn vad jag skrev. Eleverna dikterade och jag skrev. Vi skickade även med bilder på den person som hittat flaskposten och platsen där flaskposten hittades. Nu ska bara brevet skickas iväg och nu blir det vi som med spänd förväntan väntar oss ett svar. Nästa gång du reser över de sju haven – kasta ut en flaskpost. Man vet aldrig vem som hittar den och man vet heller aldrig om man någonsin får ett svar. Ibland blir väntan en månad och andra gånger blir det kanske längre tid än så.
Bilder: Öpedagogen