Matteväskan i förskolan

För två år sedan ”tillverkade” jag matematikväskor till förskolan som låg vägg i vägg med skolan. Matematikväskor är väskor som föräldrarna kunde låna hem (frivilligt) för att tillsammans med sina barn arbeta med matematik hemma och inse att matematik inte är så ”laddat” som det kanske många gånger upplevs som. Inspirationen till matematikväskorna kom först och främst från bokväskor som föräldrar i Region Gotland får låna hem för att läsa tillsammans med sina barn. Varför inte matematikväskor tänkte jag. Jag sökte på nätet och kom i kontakt med Rakel och Susanna, förskollärare i Östersund, som hjälpte mig på traven då jag hade funderingar kring arbetet med matematikväskorna.

Matematikväskorna behöver inte användas hemma utan kan självklart användas på förskolan av barn och förskolebarn tillsammans.

Jag hade glömt bort matematikväskorna men kom att prata om dem i veckan då min syster arbetar på en förskola i Stockholm. Jag hittade fotografier och material till väskorna som jag sparat på ett USB-minne och nu har min syster fått tagit del av det. Kanske att någon annan vill ta del av det och göra mitt material till sitt.

Innehåll i matteväska

info till föräldrar (PDF)

info till föräldrar

utvärdering (PDF)

utvärdering

tÄNDSTICKSKORT (PDF)

tÄNDSTICKSKORT

Barn och mateamtik 0-3 år Nationellt centrum för matematik

Barn och matematik 3-5 år Nationellt centrum för matematik (den här skrev jag ut och lade i matematikväskorna)

Barn och matematik 5-7 år Nationellt centrum för matematik

Små barns matematik – Nationellt centrum för matematik

Oj vad jobbigt det är att sitta still

Prat m föräldrar som vill ha bänkar med lock åter i klassrummet ”då blir det inget spring”. Denna tro på olika möbler som lösningar! #skolan

Tweeten här ovanför får mig att tänka på hur jobbigt det är att sitta still. Det är bara att gå till en själv och både du och jag vet vad det innebär att sitta still – länge. Som lärare är vi hela tiden på språng – i klassrummet, i korridorer och upp och ner för trappor. Eleverna då? Ska de sitta still i sina bänkar, placerade där för att det ska vara ”lugn och ro” i klassrummet? Det tror jag inte alls på.

Jag mötte en grupp vetgiriga och inspirerande lärare i veckan. De fick sitta still en hel dag och ganska snart hördes det i lärargruppen: Oj vad det är jobbigt att sitta still, vi är inte vana att sitta ner en hel dag.

Jag tänker ofta på att det är bara att gå till sig själv för att få svar på en hel del frågor kring lärande, elever och undervisning.

Dygnet har 24 timmar

Jag kommer precis ihåg hur det var – stress, stress, stress. Agera hejaklack till sonen då han spelade handboll, sitta i ridhuset och se dottern rida, dotterns klass hade avslutning med grillning vid havet, sonens klass hade detsamma, fast ca 2 mil från den plats där dottern skulle vara. Att vända blad i almanackan vågade jag knappt. Vad skulle nästa vecka innehålla? Städning på barnens skola, avslutningsmiddag, bullbak, loppis, NewBody-försäljning, kryddförsäljning, plaspåseförsäljning??? Nej, att vända på bladet i almanackan vågade jag inte. Hjärtat skulle slå några slag fortare och jag skulle inse att timmarna i veckan inte skulle räcka till. Och inte nog med allt detta,  jag skulle hinna med att arbeta heltid, laga mat, städa, handla, hinna ta hand om mig själv och min familj, hinna läsa en tidning, se ett TV-program…. Och jo, det fanns en man också, så jag stod inte helt själv med detta.

 

Jag skriver inte det här inlägget för att tycka synd om mig själv, ca 10 år efter att det har hänt. Jag kom att tänka på detta när jag idag läste DN Söndag om den ensamstående mamman Helene Öberg som är tvungen att ta ledigt 31 timmar under maj månad för att få sitt schema att gå ihop. Vi föräldrar gör så gott vi kan och ibland måste vi sätta ner foten och säga: NEJ!!! Jag tänker inte/orkar inte/kan inte gå till avslutningen/skolstädningen/föräldramötet. Och blir det så får vi i skolan inte värdera detta och tycka att föräldrarna inte ställer upp. Föräldern har antagligen gjort ett val och den här gången valde föräldern bort något som inte ansågs lika viktigt som det andra som han/hon faktiskt valde att prioritera.

Facebook skulle kunna vara lärarrummet

Är du medveten om att du är med och utvecklar skolsverige? Jag hade inte ens tänkt tanken innan jag i morse twittrade med @itmamman Christina Löfving.

 

  • Hur medvetna är du och jag om vår undervisning?
  • Vågar vi säga till våra kollegor: Det här gjorde jag bra!
  • Har vi någon kollega/person/vän som vi kan bolla våra undervisningstankar med?
  • Har vi någon som kan komma in i vårt klassrum för att se vad vi gör?
  • Kommer rektorn, kollegan eller föräldrar på besök?
  • Är det någon som frågar dig eller mig om hur vi tänker kring vår undervisning i förhållande till våra styrdokument?
  • Är du och jag mottagliga för dessa frågor?
  • Ser vi på frågorna som kritik eller tar vi emot dem som en fråga som visar intresse över vår undervisning?
  • Är jag inne och hälsar på i kollegans klassrum för att bli inspirerad (definitivt INTE för att kritisera)?
  • Bjuder vi in våra kollegor att vara delaktiga i vår undervisning?
  • Stänger vi vår klassrumsdörr?
  • Ja hur gör vi för att få syn på den undervisning vi bedriver?
  • Är det okej att säga att du och jag gör bra saker i våra klassrum?
  • Är det okej att säga att vi misslyckades eller att vi gjorde fel?
  • Är det okej att ta nya tag, pröva igen och utvärdera den misslyckade lektionen med den nya, som förhoppningsvis gick lite bättre?
  • Är det i själva ”misslyckandet” som vi ser vår egen utveckling?
  • Hur ofta får vi möjlighet att diskutera vår undervisning med andra lärare?

Att vara en del av Twitter, Facebook och bloggvärlden är att ständigt utvecklas. Att dela med sig av sina tankar och ta del av andras tankar gör att jag själv blir ”tvingad” att reflektera över hur jag gör, vad jag gör och varför.

Och även om inte läraren är aktiv i sociala medier så funkar det ändå. Facebook skulle kunna vara lärarrummet, Twitter skulle kunna vara rektorslinjen och bloggandet skulle kunna vara arbetslaget. Det är inte arenan som är det viktiga, det är att vi faktiskt börjar dela med oss och att vi vågar att utvecklas tillsammans. Vi måste våga dela med oss av vår yrkeskunskap – det står skrivet i våra styrdokument. Vi kan så oerhört mycket – tillsammans!!

Sätt igång och prata undervisning – hur, vad och varför så utvecklar vi skolsverige en liten bit till – starta redan på måndag!

 

 

Mycket nytt hos Emil

Igår och idag har det skrivits enormt mycket på Detektiven Emil och vi. Inlägg, bilder, kommentarer och SMS från föräldrar. Är ni nyfikna rekommenderar jag att ni klickar er vidare här.

Rektorer, föräldrar, grannar och alla ni andra – lämna ett avtryck

Lite drygt en månad har gått sedan vi satte igång att arbeta med EmilWernböckerna. Eftersom jag tycker att det är en självklarhet att använda tekniken i undervisningen var det självklart att skapa en blogg där vi kan berätta om hur vi arbetar i skolan, hur vi tänker, vad vi ställer oss frågande till, vad vi vill undersöka, vad vi är kritiska till, allt enligt kursplanen i svenska:

Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven utvecklar sin förmåga att i dialog med andra uttrycka tankar och känslor som texter med olika syften väcker samt stimuleras till att reflektera och värdera, … utvecklar sin förmåga att läsa, förstå, tolka och uppleva texter av olika slag, … samt utvecklar sin förmåga att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap.

 Arbetet med böckerna hade jag gjort även om jag inte hade haft tillgång till bloggen, men jag vill att vi i skolan delar med oss av arbetet vi gör i det klassrum, i den skog eller i den gympasal vi befinner oss i. Att enbart hänga upp teckningar på väggarna och skriva i skrivböcker som läggs i lådor kanske är okej för andra lärare, men inte för mig. Jag vill att innehållet i vår undervisning ska segla ut från klassrummet och även befinna sig på andra platser än där vi är. Jag vill att den hamnar hos rektorn, andra rektorer, föräldrarna, andra föräldrar, kollegorna, andra kollegor, farmödrar, mormödrar, kusiner, bästa kompisen, FB, Twitter, Skolverket, Skolinspektionen, grannen, ja hos vem som helst som är intresserad och nyfiken på vad man gör i en svensk skola år 2010.

Hur går då själva arbetet kanske ni undrar? Just nu är vi inne i själva läsprocessen, vi lär känna Emil och hans värld. Jag läser högt ur boken Silverskatten tillsammans med eleverna. Utifrån det diskuterar vi vad vi läser. Så fort eleverna undrar över något tas det upp till diskussion vilket innebär att vi inte hinner speciellt många sidor på en lektion 😉 Antal sidor är helt oväsentligt och det tror jag också är viktigt för eleverna att förstå. Våra gemensamma diskussioner om innehållet i boken ger alla som finns i klassrummet en möjlighet att ta till sig andras funderingar och tankar kring hur man kan tänka när man läser. Alla lär sig, oavsett om man är lyssnare eller talare. Vi har så intressanta diskussioner och jag häpnar över elevernas engagemang och nyfikna funderingar. Vi läser inte bara en bok, vi diskuterar livet. Jag har skapat egna konton till alla elever, men alla har ännu inte haft tillfälle att skriva – förhoppningsvis ska det bli ändring på det ju längre vi arbetar med boken och bloggen. Några av eleverna är engagerade och skriver hemifrån andra är inte alls intresserade. Jag hoppas att detta ska ändra under läsåret som går eftersom vi ska arbeta med det här ända fram till sommaren. Bloggen ska även användas för att lära eleverna mer om upphovsrätt, källkritik, hur man skriver Wikipediaartiklar, hur YouTube fungerar men det får vi återkomma till lite längre fram. Jag som lärare har ett ansvar att lyfta dessa frågor till ett undervisningsinnehåll eftersom eleverna inte kan så mycket som vi tror om just dessa områden. Sedan kan de söka och leta, javisst, men att gå på djupet kring detta är lärarens uppgift att göra eleverna nyfikna på.

Det jag skulle önska för elevernas skull är att ni som är inne på bloggen för att läsa också lämnar ett avtryck efter er! Anna Jansson är vår flitigaste kommentator och det är vi väldigt glada och tacksamma för. Att hon läser och kommenterar gör eleverna engagerade och de vet att någon läser. Vi följer också statistiken på vår blogg med stort intresse. Så snälla! Gå in och kommentera här – det räcker med några få ord eller en mening och du kan ju vara anonym om du vill. Jag vet av egen erfarenhet att det var viktigt med kommentarerna när jag var ny i bloggvärlden – det sporrade till fortsatt skrivande när jag visste att någon läste det jag skrev. Att kommunicera är den allra viktigaste delen av arbetet med EmilWernbloggen. Att skriva till någon som faktiskt läser det vi skriver – det finns riktiga mottagande läsare därute i cyberspace. Ställ det mot att skriva ner sina funderingar i en skrivbok som kanske läraren och någon kompis läser och som sedan läggs ned i en låda/bänk – ja du förstår.

Jag får också tillgång till elevernas kunskaper om Visby och Gotland vilket får mig att tänka på nytt undervisningsinnehåll. En bok kan med andra ord skapa undervisning i alla ämnen under ett helt läsår, det är jag helt övertygad om. Nu ser inte organisationen ut så där jag befinner mig men det skulle kunna gå. Om min entusiasm är lika stor hos eleverna vet jag faktiskt inte så det får bli min nästa uppgift att ta reda på.

Ett mail

Jag fick ett mail från en förälder idag.
Ett mail kan betyda en hel del.
Tack!