Creative Commons som kom av sig

Jag har under en längre tid arbetat med Creative Commons tillsammans med mina elever. Det är inte så att vi pratar om det varje dag eller varje lektion, men vi försöker använda oss av det, framför allt när vi webpublicerar vårt skolarbete. Hitills har det övervägande varit bilder vi använt från Flickr där många bilder är licenserade under CC och enstaka ljudspår från Jamendo. Nu när jag ser tillbaka på hösten 2011 inser jag att vi inte har jobbat med Creative Commons så mycket som jag egentligen hade tänkt att vi skulle göra, varför vet jag inte riktigt. Det som blir väldigt tydligt för mig är att vi inte använder de resurser som finns och därmed blir inte heller eleverna medvetna om de verk som bara ligger och väntar på att bli använda.

Jag och eleverna har en uppsjö av olika verk att välja på – det är bara ut på Internet så ligger det tillgängligt föross. Vi kan använda bilder, musik, filmer och texter, allt licenserat under Creative Commons av människor runt om i världen som delar med sig och vill att du, jag och våra elever ska använda det som dessa upphovsmän har skapat. För det är väl det Creative Commons handlar om – att dela med sig av material som andra kan och vill använda.

Jag blir en aning irriterad på mig själv, att jag har ”släppt” Creative Commonsanvändningen i undervisningen en aning. Därför sitter jag nu och läser CreativeCommons svenska blogg, för att få lite input och ny inspiration. För vi har verkligen arbetat med att låna av andra och eleverna har börjat förstå vad det handlar om. Så nu är det bara att fortsätta där vi slutade och jag hoppas att det ska synas i elevernas elevbloggar under våren.

Vill du veta mer om Creative Commonslicenserat material kan du titta här: Här hittar du CC material eller här är en lång lista.

Facebook skulle kunna vara lärarrummet

Är du medveten om att du är med och utvecklar skolsverige? Jag hade inte ens tänkt tanken innan jag i morse twittrade med @itmamman Christina Löfving.

 

  • Hur medvetna är du och jag om vår undervisning?
  • Vågar vi säga till våra kollegor: Det här gjorde jag bra!
  • Har vi någon kollega/person/vän som vi kan bolla våra undervisningstankar med?
  • Har vi någon som kan komma in i vårt klassrum för att se vad vi gör?
  • Kommer rektorn, kollegan eller föräldrar på besök?
  • Är det någon som frågar dig eller mig om hur vi tänker kring vår undervisning i förhållande till våra styrdokument?
  • Är du och jag mottagliga för dessa frågor?
  • Ser vi på frågorna som kritik eller tar vi emot dem som en fråga som visar intresse över vår undervisning?
  • Är jag inne och hälsar på i kollegans klassrum för att bli inspirerad (definitivt INTE för att kritisera)?
  • Bjuder vi in våra kollegor att vara delaktiga i vår undervisning?
  • Stänger vi vår klassrumsdörr?
  • Ja hur gör vi för att få syn på den undervisning vi bedriver?
  • Är det okej att säga att du och jag gör bra saker i våra klassrum?
  • Är det okej att säga att vi misslyckades eller att vi gjorde fel?
  • Är det okej att ta nya tag, pröva igen och utvärdera den misslyckade lektionen med den nya, som förhoppningsvis gick lite bättre?
  • Är det i själva ”misslyckandet” som vi ser vår egen utveckling?
  • Hur ofta får vi möjlighet att diskutera vår undervisning med andra lärare?

Att vara en del av Twitter, Facebook och bloggvärlden är att ständigt utvecklas. Att dela med sig av sina tankar och ta del av andras tankar gör att jag själv blir ”tvingad” att reflektera över hur jag gör, vad jag gör och varför.

Och även om inte läraren är aktiv i sociala medier så funkar det ändå. Facebook skulle kunna vara lärarrummet, Twitter skulle kunna vara rektorslinjen och bloggandet skulle kunna vara arbetslaget. Det är inte arenan som är det viktiga, det är att vi faktiskt börjar dela med oss och att vi vågar att utvecklas tillsammans. Vi måste våga dela med oss av vår yrkeskunskap – det står skrivet i våra styrdokument. Vi kan så oerhört mycket – tillsammans!!

Sätt igång och prata undervisning – hur, vad och varför så utvecklar vi skolsverige en liten bit till – starta redan på måndag!

 

 

Google – en bildbank?

Jag och eleverna diskuterar upphovsrätt och Creative Commonslicenser som en naturlig del av vårt arbete med Detektivenemilochvi. Och jag blir imponerad av vad de vet tillsammans. Vi pratar om elever i åldern 10 – 12 år, som vet en hel del saker om upphovsrätt, Creative Commonslicenser och copyright. Jag är rätt säker på att många vuxna inte ens är i närheten av deras vetskap inom detta område. Men bara för att de vet innebär det inte att de alltid gör det de vet. Jag och eleverna är inne i en lärande process och när vi lär oss blir en del saker rätt medan annat blir helt fel och det är precis så det ska vara. Att sedan diskutera ”rätten” och ”felen” skapar en förståelse och en språngbräda vidare i den lärande processen.

Att låna verk (bild, text, film, musik) av andra gör att vi ofta kommer in på att ”låna” från Google. Idag gick vi in på Google för att se om det går att låna bilder därifrån. Någon elev sa att det inte står någonstans om varken copyright eller Creative Commons om man får upp bilder på Google. Vi sökte på ordet ”häst” och fick en hel massa träffar på hästar att välja på. Vi klickade oss vidare på en hästbild och hamnade då på Nationalencyklopedin websida – och kunde se att Google inte är en bildbank, utan en plats där ”all världens” websidor finns samlade för att vi lättare ska hitta dem och sedan ta oss vidare till det ord/den plats vi letar efter. Längst ner på Nationalencyklopedins websida stod det klart och tydligt att den sida vi befann oss på var copyrightskyddad vilket också innebar att vi inte bara kunde ”låna” bilden på Google utan att undersöka på vilken websida den är placerad och vad som gäller för bilden där den finns.

Det här är inte helt lätt att förstå och jag är säker på att vi lär återkomma till denna diskussion fler gånger.

Vad har bilder läs- och skrivutveckling att göra?

LÄS!! och inspireras

Creative Commons i Worddokument och i bloggen

Jag har pratat med eleverna om Creative Commons. Inte så mycket och inte så länge men vi har diskuterat OCH tittat på hur vi kan låna bilder på Flickr. Därför är det fantastiskt roligt att se att eleverna självmant börjar använda sig av CC-licensierat material när de lånar, utan att jag säger att de ska. Och det fiffiga är att eleverna även börjar skriva i vad bilden heter, vem som tagit den och vilken licens som gäller – i Worddokument där de har bifogat bilder. Jag står bakom och tittar nyfiket på. De börjar också reflektera själva – ”Marie – det är inte okej att ta det här va?”

Och så finns det elever som självmant använder sig av att försöka använda CC-licensierat material i vår blogg. Inte helt rätt än men vad spelar de för roll – de är ju på väg – nyfikenheten tar överhand. Jag ser fram emot utvecklingen. Det är en spännande CC-resa vi har påbörjat och mer spännande lär det förhoppningsvis bli.

Mycket nytt hos Emil

Igår och idag har det skrivits enormt mycket på Detektiven Emil och vi. Inlägg, bilder, kommentarer och SMS från föräldrar. Är ni nyfikna rekommenderar jag att ni klickar er vidare här.

Flaskpost

Så samlades vi, 25 elever och ja, framför projektorn. Fotografier från strandvandringen kom och gick på duken. Mummel och skratt blandades med bilderna. Detta blev inledningen på vårt brevskrivande till de pojkar, vars flaskpost vi hittade på strandvandringen. Att visa fotografier har också visat sig vara en viktig funktion för de elever som av olika anledningar inte kan delta i utflykter eller vanliga lektioner. Genom att visa bilder får även de en möjlighet att sätta sig in i den situation de missade.

Innan vi skrev svar fick eleverna fantisera om följande frågeställning:

  • Hur tror ni att pojke 1 och pojke 2 ser ut?
  • Hur länge var de på Gotland?
  • Vad gjorde de på Gotland?
  • Vilka intressen har de?

När vi sedan skulle skriva brevet satt jag vid datorn och eleverna följde med på projektorn vad jag skrev. Eleverna dikterade och jag skrev. Vi skickade även med bilder på den person som hittat flaskposten och platsen där flaskposten hittades. Nu ska bara brevet skickas iväg och nu blir det vi som med spänd förväntan väntar oss ett svar. Nästa gång du reser över de sju haven – kasta ut en flaskpost. Man vet aldrig vem som hittar den och man vet heller aldrig om man någonsin får ett svar. Ibland blir väntan en månad och andra gånger blir det kanske längre tid än så.
Bilder: Öpedagogen