Varför kan man inte hoppa i ultrarapid?

När sådana frågor ställs av en elev kan det vara starten till undervisning.

Det är skillnad det!

Bra lärare och bra undervisning.
Det är skillnad det!

Diskussion – en bristvara?

Jag har förmånen att åka runt i Sverige och möta och utvecklas tillsammans med andra lärare. Jag berättar och visar hur jag arbetar med olika ämnen kopplat till att använda moderna verktyg i undervisningen. De ställer frågor som jag behöver tänka till om. Ju mer jag berättar om min undervisning desto tydligare blir det för mig vad jag faktiskt gör, hur jag gör och vad jag INTE gör. Vi som arbetar i skolan behöver prata mycket om vår undervisning. Vi behöver lyssna till hur andra tänker och vi behöver sätta ord på vad vi gör när vi är tillsammans med våra elever. Jag tror tyvärr att diskussionen om undervisning är en bristvara men hoppas att jag har fel.

Jag ser inte mig själv

Jag har sett mig själv på film där jag är tillsammans med mina elever. Jag står mitt i min undervisning. Jag ser mig själv gestikulera, hur jag lyssnar på eleverna, hur jag tittar på eleverna, ser mitt minspråk och mitt kroppsspråk.

Jag skulle vilja att någon filmade mig under flera dagar och sedan skulle jag sätta mig ner för att titta väldigt väldigt noga på hur jag beter mig. Det i sin tur gör att jag funderar på hur mina elever uppfattar mig – glad, bestämd, allvarlig, intresserad, lyssnande, nyfiken, …. Jag har ingen aning. Det här är viktiga saker men saker som jag själv aldrig blir medveten om eftersom jag inte ser mig själv utifrån och vet därmed inte riktigt vad jag förmedlar till eleverna.

Vi samlas kring undervisningen även om vi inte närvarar fysiskt

Att vara hemma och vara sjuk är inte det jag vill, men nu är det så. Helt plötsligt inser jag att de saker jag har hemma borde vara i skolan och det jag behöver ha hemma är i skolan. Eländes, elände. Arbete som eleverna ska ha ligger prydligt nerlagt i min jobbväska och GPS:erna som jag ska ladda med cacher inför onsdagens skattletarjakt ligger i ett skåp på skolan. SUCK!! Lite mail hit och dit kanske kommer att lösa ovanstående problem, vi får se.

Samtidigt inser jag att jag har en arena som inte kan vara på fel plats. Denna arena finns där, oavsett var jag eller eleverna befinner sig. Jag kan kommunicera med mina elever även om jag är hemma och inte kan närvara i undervisningen. Vi har en kommunikationslänk som jag inte har tänkt på tidigare. Denna kommunikationslänk är givetvis våra bloggar: Detektiven Emil och vi, Geocaching i skolan och matteord. Jag kan fylla bloggarna med innehåll och eleverna kan arbeta med detta, oavsett var de befinner sig. De kan fylla bloggarna med innehåll och jag kan läsa och se hur de tänker.

När jag tänker lite längre så kan faktiskt elever arbeta hemifrån med hjälp av vår blogg. De kan närvara och se vad vi håller på med i skolan då vi sammanfattar våra tankar och idéer på våra bloggar utifrån det arbete vi för tillfället arbetar med. De blir med i gemenskapen även fast de inte är fysiskt närvarande. Har eleverna hög feber och känner sig väldigt sjuka ska de självklart inte delta, då ska de ta hand om sig så att de snart är friska och på benen igen. Detsamma gäller självklart för lärare med.

Att inspireras av ett YouTubeklipp och sedan göra undervisning av det

Fick ett tips av dottern om ett roligt YouTubeklipp och det var roligt. Jag såg undervisning i musik, engelska, drama, svenska etc framför mig. Håll till godo:

eller den här:

Snor blev matematik

Jag hittade en oanvänd pappershandduk från skolans elevtoalett i mina gömmor. Den där pappershandduken som blev till undervisning. Jag var tvungen att spara den och skriva ner några anteckningar på den.

En mycket snorig elev och jag arbetade tillsammans. Vi arbetade bra tillsammans men den där snoriga näsan störde eleven hela tiden. Vi hade fullt upp med att prata och laborera med halvor, tredjedelar och fjärdedelar. Men näsan var röd och rann mest hela tiden och till slut gick det inte längre. Eleven gick till toaletten för att snyta sig och kom tillbaka med en pappersnäsduk i handen som vecklades upp:

– Det här är ju tredjedelar, sa eleven och visade att näsduken var vikt i tre delar då den låg oanvänd i papperhållaren på elevtoalettens vägg. Vi kom att diskutera vad mer i vår verklighet som är halvor, tredjedelar och fjärdedelar. Eleven kom att tänka på simbassängen som är uppdelad i banor. Matematik – ja den finns mest överallt, till och med i en snorig näsa.

Det kom ett mail

Jag fick ett mail angående vårt kommande arbete om geocaching i skolan:

Jag gillar hela projektidén och upplägget: att de jobbar i team och får uppgifter, att du har en sida för TB:n som jag antar att ni ska placera ut och följa, att de lär sig om både säkerheten, GPS-teknologi och allemansrätten, osv.
Ser fram emot att se mera!

Dessa ord stärker mina tankar om att geocaching har en plats i undervisningen. Om jag har rätt eller fel lär jag få återkomma till efter detta läsår. Då vet jag säkert.

… släpp fantasin lös!

Jag tjatar vidare om geocaching i skolan. Och det är inte bara jag som har förstått det pedagogiska, utmanande och engagerande i att använda det. Här möter du Melanie Burford, Library Media Specialist, från Texas som också har förstått och ser möjligheterna i att använda geocaching i undervisningen.

Och varför pratar vi alltid klassuppsättningar i samband med böcker? 1/2 klassuppsättning med digitalkameror, 1/2 klassuppsättning med GPS:er, 1/2 klassuppsättning med… släpp fantasin lös!

Facebook skulle kunna vara lärarrummet

Är du medveten om att du är med och utvecklar skolsverige? Jag hade inte ens tänkt tanken innan jag i morse twittrade med @itmamman Christina Löfving.

 

  • Hur medvetna är du och jag om vår undervisning?
  • Vågar vi säga till våra kollegor: Det här gjorde jag bra!
  • Har vi någon kollega/person/vän som vi kan bolla våra undervisningstankar med?
  • Har vi någon som kan komma in i vårt klassrum för att se vad vi gör?
  • Kommer rektorn, kollegan eller föräldrar på besök?
  • Är det någon som frågar dig eller mig om hur vi tänker kring vår undervisning i förhållande till våra styrdokument?
  • Är du och jag mottagliga för dessa frågor?
  • Ser vi på frågorna som kritik eller tar vi emot dem som en fråga som visar intresse över vår undervisning?
  • Är jag inne och hälsar på i kollegans klassrum för att bli inspirerad (definitivt INTE för att kritisera)?
  • Bjuder vi in våra kollegor att vara delaktiga i vår undervisning?
  • Stänger vi vår klassrumsdörr?
  • Ja hur gör vi för att få syn på den undervisning vi bedriver?
  • Är det okej att säga att du och jag gör bra saker i våra klassrum?
  • Är det okej att säga att vi misslyckades eller att vi gjorde fel?
  • Är det okej att ta nya tag, pröva igen och utvärdera den misslyckade lektionen med den nya, som förhoppningsvis gick lite bättre?
  • Är det i själva ”misslyckandet” som vi ser vår egen utveckling?
  • Hur ofta får vi möjlighet att diskutera vår undervisning med andra lärare?

Att vara en del av Twitter, Facebook och bloggvärlden är att ständigt utvecklas. Att dela med sig av sina tankar och ta del av andras tankar gör att jag själv blir ”tvingad” att reflektera över hur jag gör, vad jag gör och varför.

Och även om inte läraren är aktiv i sociala medier så funkar det ändå. Facebook skulle kunna vara lärarrummet, Twitter skulle kunna vara rektorslinjen och bloggandet skulle kunna vara arbetslaget. Det är inte arenan som är det viktiga, det är att vi faktiskt börjar dela med oss och att vi vågar att utvecklas tillsammans. Vi måste våga dela med oss av vår yrkeskunskap – det står skrivet i våra styrdokument. Vi kan så oerhört mycket – tillsammans!!

Sätt igång och prata undervisning – hur, vad och varför så utvecklar vi skolsverige en liten bit till – starta redan på måndag!