Nu lämnar jag klassrummet

När läsåret startar igång efter sommaren är det första gången på 16 år som jag inte kommer att sätta nyckeln i klassrumsdörren för att möta mina elever. Jag kommer inte att vara lärare då. Jag kommer inte att ha några elever. Jag kommer inte att ingå i ett lärarkollegium. Jag kommer inte att lägga ett schema. Jag kommer inte att behöva planera lektioner. Jag kommer inte att fylla i matriser i SchoolSoft och jag kommer inte att behöva skriva IUP:n. Jag kommer inte ha utvecklingssamtal tillsammans med elever och vårdnadshavare. Jag kommer inte att vara rastvärd. Jag kommer inte att bedöma formativt och/eller summativt. Jag kommer inte att behöva rätta nationella prov. Jag kommer inte att sambedöma. Jag kommer inte sitta på EVK. Jag kommer helt enkelt inte att vara lärare längre.

I stället kommer jag att arbeta på Utbildnings- och arbetslivsförvaltningen (UAF) för att utveckla det digitala arbetet i förskola, förskoleklass och grundskola inom Region Gotland. Jag ser verkligen fram emot mitt nya uppdrag och tänk så mycket jag kommer att lära mig och så många lärandegropar jag kommer att trilla ner i. Men jag gillar utmaningar och är alltid nyfiket intresserad av det nya och okända.

Och vem vet, kanske kommer jag återigen att sätta nyckeln i en klassrumsdörr för att möte mina elever. Eller så blir det inte alls så. Det får framtiden utvisa.

 

Det är skillnad det!

Bra lärare och bra undervisning.
Det är skillnad det!

Diskussion – en bristvara?

Jag har förmånen att åka runt i Sverige och möta och utvecklas tillsammans med andra lärare. Jag berättar och visar hur jag arbetar med olika ämnen kopplat till att använda moderna verktyg i undervisningen. De ställer frågor som jag behöver tänka till om. Ju mer jag berättar om min undervisning desto tydligare blir det för mig vad jag faktiskt gör, hur jag gör och vad jag INTE gör. Vi som arbetar i skolan behöver prata mycket om vår undervisning. Vi behöver lyssna till hur andra tänker och vi behöver sätta ord på vad vi gör när vi är tillsammans med våra elever. Jag tror tyvärr att diskussionen om undervisning är en bristvara men hoppas att jag har fel.

Vad vore jag utan mina elever

Följde Nobelsändningarna på TV igår. Kvällen i stadshuset avslutades med att pristagarna läste sina tacktal. Från ett av tacktalen kommer följande citat:

… and my students who become my teachers…

Precis så är det! Vad vore jag utan mina elever? De lär mig så oerhört mycket! De utvecklar mig genom sina funderingar, frågor, bilder, filmer, texter och att de finns i klassrummet tillsammans med mig. De utmanar mig och gör att jag måste lära mig nytt – precis hela tiden.

 

Vågar du vara nyfiken på elevernas tankar

Jag har lärt mig att vara nyfiken på elevernas tankar om sitt lärande och om min undervisning. Det är väldigt spännande att vara nyfiken och det ger också många svar och nya tankar på hur eleverna uppfattar sina lektioner, sin skoldag, sin skola, sin lärare. Det krävs lite mod att fråga eleverna – något som egentligen inte alls ska kräva mod eftersom det är elevernas självklara självklarhet, allt enligt Lgr 11. Min uppfattning om min undervisning är definitivt inte elevernas uppfattning. Min uppfattning om vad ett ämne är blir inte detsamma hos eleverna. Jag tror si och jag tror så … och så får det inte vara. Jag måste fråga eleverna – jag kan göra det muntligt men jag kan också göra det till en skriftlig matematikuppgift. Så jag ställde frågan:

VAD ÄR MATEMATIK?

…och tänk så olika elevreflektioner det blev:

 

Välkommen FrökenRundby

Välkommen FrökenRundby. Kommer att följa dina reflektioner och funderingar med stort intresse.

Ett missförstånd?

Jag har fått veta att några lärare, efter att ha läst in sig på Lgr11, bl a kommer att ha ren katederundervisning, ingen ämnesövergripande undervisning och kommer att ”ställa in” kommande luciaträningen och att luciaträningen måste läggas utanför skoltid. Allt för att de anser att det inte finns tid till något annat om de ska arbeta efter Lgr11.

Känns som om det förekommer ett missförstånd här, något annat kan det väl inte vara?

Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det

Ja varför sitter jag här vid datorn och skriver? Mina tankar och funderingar kan läsas av vem som helst som är intresserad av det som handlar om skolans värld. Jag delar med mig och varför gör jag det?

Från början var det mest något som jag ville testa på. Har alltid tyckt om att skriva och har alltid tyckt om datorer och allt man kan göra med hjälp av datorn. Från början startade jag här. men varför har jag fortsatt? Jo, jag fick ett nytt lärarkollegium i och med min blogg – mina nätkollegor. När jag skrev delade jag med mig av mina tankar och fick respons på det jag skrev. Jag kunde titta in hos mina nyfunna nätkollegor och se vad de skrev om sin undervisning och om sina skoltankar. Det som de skrev om krockade med mina tankar om min undervisning och vips så satte tanke- och refklektionsverksamheten igång. De pedagogiska samtalen satte fart här på nätet. Jag kunde utvecklas tillsammans med andra kring de pedagogiska frågorna. Jag kunde se hur någon annan tänkte och gjorde kring det de undervisade om i engelska eller med webbpublicering eller i matte eller om vad som helst.

Det mesta är tillgängligt på nätet och har man bara fått in en fot någonstans så hittar man bara mer och mer och fler saker att förkovra sig i. Efter bloggarna kom Twitter och jag följer även skolsidor/grupper på Facebook. Jag kan hela tiden ”kasta ut” en fråga i de sociala medierna och få respons på den inom en kort tid, ibland tar det några sekunder andra gånger får jag vänta lite längre. Jag får hela tiden lära mig nytt – min pedagogiska nyfikenhet utmanas och kittlas konstant. Det är bara jag själv som sätter gränserna för hur mycket jag vill ”hänga” här.

Nuförtiden är mina nätkollegor en självklarhet och jag kan heller inte sluta skriva här. Det här är min reflektionsplats. Inte sagt att allt jag skriver om stämmer, men det är mina tankar och reflektioner som far omkring och som måste ut.

Jag inser att jag inte hade varit den lärare jag är idag om jag inte hade skrivit mitt första blogginlägg för 3 år sedan. Jag hade aldrig utvecklats så mycket som jag har gjort om det inte hade varit för alla andra lärare, IT-pedagoger, forskare, rektorer och övriga som sitter vid sin dator, någonstans i Sverige eller i övriga världen och delar med sig av sina tankar och funderingar och som gör att diskussionen kring skolan ständigt är igång. Tillsammans utvecklar vi skolan och tur är väl det.

Okänd lärare ber mina elever om hjälp

Jag läser en kommentar på Detektiven Emil och vi från Umeåläraren som ber mina elever om hjälp:

Fantastiskt bra jobbat! Jag har precis börjat läsa om Emil Wern för mina egna barn (8 och 10 år). Jag undrar vilken klass ni går i, ni kan ju så mycket. Själv undervisar jag i en etta, och är väldigt intresserad av att dra igån ett arbete runt Emil. Har ni några bra tips på hur jag ska börja? Eller är de för små, kanske jag ska vänta något år? Tipsa mig gärna! Hälsar en inspirerad lärare i Umeå (Västerbotten)

Jag inser när jag läser Umeålärarens kommentar att bloggar spelar stor roll, de är viktiga. Genom att skriva bloggar innebär det också att man delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Den/de som läser inspireras av det lästa och vill kanske själva pröva på. Det som känns extra roligt med kommentaren här ovanför är faktiskt att en lärare ber elever om hjälp. Mina elever och en lärare som aldrig annars skulle ha träffats, kommunicerat med varandra, aldrig utbytt erfarenheter, tankar, frågor och kunskaper med varandra. Jag ser att den elev som godkänt Umeålärarens kommentar också har svarat på en av hennes frågor. Kanske inte svar på alla de funderingar som Umeåläraren vill ha svar på, men ändå ett svar. Jag tycker det här är stort och det är med stor stolthet som jag inser att vi faktiskt gör ett viktigt arbete med vår blogg, vi bidrar med vårt kunnande. Jag kommer att följa upp denna kommentar efter höstlovet eftersom jag hoppas att eleverna kan bidra med många synpunkter till Umeåläraren så att hon kanske kan sätta igång med sitt projekt som hon funderar kring.

Läser samtidigt på Peter Ellwes blogg om något liknande:

På onsdag blir det ännu en resa till Stockholm för att föreläsa på Digitala Akademins nätverksträff på Nalen. Temat för denna kväll är ”Skapa och använda digitala lärresurser”. Jag kommer då prata om att dela med oss av elevernas arbeten på nätet och vilka fördelar det ger både för oss lärare men även för eleverna. Lite exempel från min undervisning blandas med andra lärares grymma aktiviteter på nätet.

… och sedan värmer det mitt lärarhjärta när jag inser att någon av mina elever faktiskt är inne och ”skolarbetar” under höstlovet. Eller rättare sagt, jag tror inte eleven känner det som ett skolarbete utan bloggen är något som intresserar och skapar nyfikenhet och ur det föds också viljan. Och det är väl så vi alla vill att skolan ska uppfattas.

Rektorer, föräldrar, grannar och alla ni andra – lämna ett avtryck

Lite drygt en månad har gått sedan vi satte igång att arbeta med EmilWernböckerna. Eftersom jag tycker att det är en självklarhet att använda tekniken i undervisningen var det självklart att skapa en blogg där vi kan berätta om hur vi arbetar i skolan, hur vi tänker, vad vi ställer oss frågande till, vad vi vill undersöka, vad vi är kritiska till, allt enligt kursplanen i svenska:

Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven utvecklar sin förmåga att i dialog med andra uttrycka tankar och känslor som texter med olika syften väcker samt stimuleras till att reflektera och värdera, … utvecklar sin förmåga att läsa, förstå, tolka och uppleva texter av olika slag, … samt utvecklar sin förmåga att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap.

 Arbetet med böckerna hade jag gjort även om jag inte hade haft tillgång till bloggen, men jag vill att vi i skolan delar med oss av arbetet vi gör i det klassrum, i den skog eller i den gympasal vi befinner oss i. Att enbart hänga upp teckningar på väggarna och skriva i skrivböcker som läggs i lådor kanske är okej för andra lärare, men inte för mig. Jag vill att innehållet i vår undervisning ska segla ut från klassrummet och även befinna sig på andra platser än där vi är. Jag vill att den hamnar hos rektorn, andra rektorer, föräldrarna, andra föräldrar, kollegorna, andra kollegor, farmödrar, mormödrar, kusiner, bästa kompisen, FB, Twitter, Skolverket, Skolinspektionen, grannen, ja hos vem som helst som är intresserad och nyfiken på vad man gör i en svensk skola år 2010.

Hur går då själva arbetet kanske ni undrar? Just nu är vi inne i själva läsprocessen, vi lär känna Emil och hans värld. Jag läser högt ur boken Silverskatten tillsammans med eleverna. Utifrån det diskuterar vi vad vi läser. Så fort eleverna undrar över något tas det upp till diskussion vilket innebär att vi inte hinner speciellt många sidor på en lektion 😉 Antal sidor är helt oväsentligt och det tror jag också är viktigt för eleverna att förstå. Våra gemensamma diskussioner om innehållet i boken ger alla som finns i klassrummet en möjlighet att ta till sig andras funderingar och tankar kring hur man kan tänka när man läser. Alla lär sig, oavsett om man är lyssnare eller talare. Vi har så intressanta diskussioner och jag häpnar över elevernas engagemang och nyfikna funderingar. Vi läser inte bara en bok, vi diskuterar livet. Jag har skapat egna konton till alla elever, men alla har ännu inte haft tillfälle att skriva – förhoppningsvis ska det bli ändring på det ju längre vi arbetar med boken och bloggen. Några av eleverna är engagerade och skriver hemifrån andra är inte alls intresserade. Jag hoppas att detta ska ändra under läsåret som går eftersom vi ska arbeta med det här ända fram till sommaren. Bloggen ska även användas för att lära eleverna mer om upphovsrätt, källkritik, hur man skriver Wikipediaartiklar, hur YouTube fungerar men det får vi återkomma till lite längre fram. Jag som lärare har ett ansvar att lyfta dessa frågor till ett undervisningsinnehåll eftersom eleverna inte kan så mycket som vi tror om just dessa områden. Sedan kan de söka och leta, javisst, men att gå på djupet kring detta är lärarens uppgift att göra eleverna nyfikna på.

Det jag skulle önska för elevernas skull är att ni som är inne på bloggen för att läsa också lämnar ett avtryck efter er! Anna Jansson är vår flitigaste kommentator och det är vi väldigt glada och tacksamma för. Att hon läser och kommenterar gör eleverna engagerade och de vet att någon läser. Vi följer också statistiken på vår blogg med stort intresse. Så snälla! Gå in och kommentera här – det räcker med några få ord eller en mening och du kan ju vara anonym om du vill. Jag vet av egen erfarenhet att det var viktigt med kommentarerna när jag var ny i bloggvärlden – det sporrade till fortsatt skrivande när jag visste att någon läste det jag skrev. Att kommunicera är den allra viktigaste delen av arbetet med EmilWernbloggen. Att skriva till någon som faktiskt läser det vi skriver – det finns riktiga mottagande läsare därute i cyberspace. Ställ det mot att skriva ner sina funderingar i en skrivbok som kanske läraren och någon kompis läser och som sedan läggs ned i en låda/bänk – ja du förstår.

Jag får också tillgång till elevernas kunskaper om Visby och Gotland vilket får mig att tänka på nytt undervisningsinnehåll. En bok kan med andra ord skapa undervisning i alla ämnen under ett helt läsår, det är jag helt övertygad om. Nu ser inte organisationen ut så där jag befinner mig men det skulle kunna gå. Om min entusiasm är lika stor hos eleverna vet jag faktiskt inte så det får bli min nästa uppgift att ta reda på.