Vet eleverna om ATT de kan matematik och vet de om VAD de kan om matematik?

Jag funderar kring detta och inser att jag ibland träffar elever som inte har tilltro (fast de kan), de vet inte om vad de faktiskt kan (fast de kan visa det på olika sätt) och de har heller aldrig fått prata om sitt matematikkunnande. Men de GÖR mycket på matematiklektionerna – de arbetar på i matematikboken, räknar flera sidor, suckar för kompisarna har räknat ett visst antal sidor mer än de själva och de löser problem – men de får sällan eller aldrig reflektera över sitt eget lärande. De får aldrig upptäcka sig själva i matematiken.

Hur kommer det sig att vi inte uppmärksammar just detta för och/eller tillsammans med eleverna så att de inte ska behöva sitta med krökta ryggar och neddragna mungipor på matematiklektionerna och känna att de inte kan, de är misslyckade och de förstår inte? Enligt våra styrdokument SKA vi göra det.

Det kanske inte behövs så mycket. Jag frågade en elev en gång om eleven var medveten om att den faktiskt kunde just DET. ”Nä, det visste jag faktiskt inte”, svarade eleven. Kanske just det lilla är början till att få syn på något eleven faktiskt kan.

Här får en elev syn på att eleven faktiskt kan lösa ett problem som eleven först ”visste” att eleven inte alls skulle kunna lösa. Vi diskuterade och eleven prövade sig fram. Så till slut åkte mungiporna upp en aning och ryggen blev nog allt lite rakare.