Sudd, radergummi eller vad man nu kallar det. Jag har på senare tid börjat fundera på varför mina elever ska sitta med ett sudd i ena handen när de har pennan i den andra. Jag har sakta men säkert upptäckt att de suddar bort sina tankar, sin kunskap och sitt lärande. Det som de själva ska se och upptäcka, det som jag, de själva och deras kompisar ska bedöma och hjälpa dem vidare med. Suddets vara eller inte vara blev glasklart för mig när jag i veckan såg på en film från Mattelyftet:
Jag skickade ut en tweet om detta för några dagar sedan eftersom jag sakta men säkert börjar ta bort suddet från mina elevers händer och jag fick snabbt svar av Anne-Marie Körling.
Jag tar bort suddet på ma-lektionerna ibland. Eleverna har nämligen förmågan att sudda bort sina ma-tankar. Väldigt ofta.
— Marie Andersson (@opedagogen)
Det är det första jag tar bort från mina elever. De får aldrig sudda. Dessutom ser jag inga papper som skräp. Absolut inga.
— Anne-Marie Körling (@Korlingsord)
Det är det första jag tar bort från mina elever. De får aldrig sudda. Dessutom ser jag inga papper som skräp. Absolut inga.
— Anne-Marie Körling (@Korlingsord)
Har haft föräldramöten om sudd, diskussioner med elever. Att följa elevers lärande är avgjort viktigt. En påbörjad mening …
— Anne-Marie Körling (@Korlingsord)
Det handlar om formativa arbeten och summativa – färdiga… mycket förenklat. Mycket förenklat. Inget arbete får försvinna.
— Anne-Marie Körling (@Korlingsord)
Igår diskuterade jag detta med mina kollegor i matematiklyftsgruppen. Nu ska jag bara övertyga mina elever att de inte alltid behöver det där suddet. Det som raderar deras väg till ny kunskap.