Halva terminen har gått och jag har redan börjat fundera på nästa läsår. Saker som jag vill förändra och saker som jag nyfiket vill ta in i undervisningen eller i alla fall se vad som händer när de väl gör sin entre.
Det blir att läsa på, snart är höstterminen här!
BETTinlägg # 4
Tänk dig ett rum där eleverna vid behov kan Skypa med andra elever. Inte ett rum där du måste be om lov för att gå, utan eleven går när han/hon känner att behovet finns. Ett ställe där eleverna kan knyta nya kontakter, ta reda på hur andra människor tycker och tänker kring ett specifikt område och en plats där skolan öppnar upp mot omvärlden. Att den enskilda skolan eller klassrummet inte blir den enda plats där eleverna har tillgång till nytt lärande är en självklar tanke år 2012. Dessa Skyperum finns – det fick jag b
Lotta Bolin på Årstaskolan Skypar sig runt i Sverige tillsammans med sina elever. De letar upp skolor i de olika landskapen för att lära sig mer om just det landskapet. Det är en lärandesituation som tilltalar mig där eleverna får kommunicera sitt lärande och inte enbart sitter med näsan i en gammal hederlig Sverigebok.
Vi har inget Skyperum på vår skola men vi är numera med i ett surfplatteprojekt. Att använda Skype på iPaden är ett bra grepp där IT och lärande går hand i hand. Det skulle jag vilja utforska lite mer.
Att vara hemma och vara sjuk är inte det jag vill, men nu är det så. Helt plötsligt inser jag att de saker jag har hemma borde vara i skolan och det jag behöver ha hemma är i skolan. Eländes, elände. Arbete som eleverna ska ha ligger prydligt nerlagt i min jobbväska och GPS:erna som jag ska ladda med cacher inför onsdagens skattletarjakt ligger i ett skåp på skolan. SUCK!! Lite mail hit och dit kanske kommer att lösa ovanstående problem, vi får se.
Samtidigt inser jag att jag har en arena som inte kan vara på fel plats. Denna arena finns där, oavsett var jag eller eleverna befinner sig. Jag kan kommunicera med mina elever även om jag är hemma och inte kan närvara i undervisningen. Vi har en kommunikationslänk som jag inte har tänkt på tidigare. Denna kommunikationslänk är givetvis våra bloggar: Detektiven Emil och vi, Geocaching i skolan och matteord. Jag kan fylla bloggarna med innehåll och eleverna kan arbeta med detta, oavsett var de befinner sig. De kan fylla bloggarna med innehåll och jag kan läsa och se hur de tänker.
När jag tänker lite längre så kan faktiskt elever arbeta hemifrån med hjälp av vår blogg. De kan närvara och se vad vi håller på med i skolan då vi sammanfattar våra tankar och idéer på våra bloggar utifrån det arbete vi för tillfället arbetar med. De blir med i gemenskapen även fast de inte är fysiskt närvarande. Har eleverna hög feber och känner sig väldigt sjuka ska de självklart inte delta, då ska de ta hand om sig så att de snart är friska och på benen igen. Detsamma gäller självklart för lärare med.
Får jag använda mobiltelefonen?
Det är sorgligt att eleven ens ska behöva fråga men frågan innehåller också något viktigt.
Sorgligt eftersom eleven inte borde fråga om de får använda mobiltelefonen eftersom mobiltelefonen är en självklarhet i undervisningen och en självklarhet hos eleven, en del av dennes liv. Eleven har mobiltelefonen i sin ficka, redo att plockas fram för kommunikation, problemlösning och/eller avkoppling.
Viktigt eftersom mobiltelefonen är ett verktyg. Tänk dig själv att räkna ut hur man ska omvandla 151 ft till meter. Du måste multiplicera och dividera, hålla siffror och decimaler i i huvudet och omvandla cenimetrar till metrar – då använder vi mobiltelfonen för problemlösning. Vid avkoppling kanske en ljuv musikslinga hörs och vid kommunikation skickas kanske några rader från den ena till den andra eller ett fotografi skickas för att eleven vill berätta och visa något. 
Och hur gör du? Fixar du att jonglera med siffror och decimaler i huvudet eller använder du dig också av ett hjälpmedel som finns nära till hands. Hur och med vad kommunicerar du och vad använder du när du vill lyssna på något avkopplande?
Alla lektioner har en planering utifrån kursplanerna men jag älskar när lektionerna inte blev som jag hade tänkt utan det blir elevernas nyfikenhet och undran som blir innehållet på lektionerna. Vi arbetar med världsarven som tema i skolan och vi i min grupp arbetar med Frihetsgudinnan. Vi har tittat på filmer, läst artiklar från Internet (för det finns väldigt dåligt med litteratur om just Frihetsgudinnan). Vi har självklart utgått från vad eleverna redan kunde och vad de ville veta mer om. Jag älskar när en engelskalektion blir matematik, geografi, historia och samhällskunskap och svenska och …. Full aktivitet och många frågor: ”Får jag använda mobilen”, ”Hur långt är det amerikanska måttet feet?”, ”Varför blev det si, varför blev det så? ”Varför måste man tala om källan?” ”Kan vi inte titta på YouTube?”
Och appropå – Varför använder vi inte YouTube mer i undervisningen än vad vi gör? Eller jag kanske ska omformulera mig, varför gör inte jag det? YouTube är en direkt kanal ut i världen, inom alla områden, inom alla ämnen. I like YouTube!
Så idag har engelskalektionen bl a innehållit:
Det är sådana här dagar som jag bara älskar mitt yrkesval. Och så har jag kommit på en sak till, jag klarar inte att undervisa utan datorn!
Jag läser en kommentar på Detektiven Emil och vi från Umeåläraren som ber mina elever om hjälp:
Fantastiskt bra jobbat! Jag har precis börjat läsa om Emil Wern för mina egna barn (8 och 10 år). Jag undrar vilken klass ni går i, ni kan ju så mycket. Själv undervisar jag i en etta, och är väldigt intresserad av att dra igån ett arbete runt Emil. Har ni några bra tips på hur jag ska börja? Eller är de för små, kanske jag ska vänta något år? Tipsa mig gärna! Hälsar en inspirerad lärare i Umeå (Västerbotten)
Jag inser när jag läser Umeålärarens kommentar att bloggar spelar stor roll, de är viktiga. Genom att skriva bloggar innebär det också att man delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Den/de som läser inspireras av det lästa och vill kanske själva pröva på. Det som känns extra roligt med kommentaren här ovanför är faktiskt att en lärare ber elever om hjälp. Mina elever och en lärare som aldrig annars skulle ha träffats, kommunicerat med varandra, aldrig utbytt erfarenheter, tankar, frågor och kunskaper med varandra. Jag ser att den elev som godkänt Umeålärarens kommentar också har svarat på en av hennes frågor. Kanske inte svar på alla de funderingar som Umeåläraren vill ha svar på, men ändå ett svar. Jag tycker det här är stort och det är med stor stolthet som jag inser att vi faktiskt gör ett viktigt arbete med vår blogg, vi bidrar med vårt kunnande. Jag kommer att följa upp denna kommentar efter höstlovet eftersom jag hoppas att eleverna kan bidra med många synpunkter till Umeåläraren så att hon kanske kan sätta igång med sitt projekt som hon funderar kring.
Läser samtidigt på Peter Ellwes blogg om något liknande:
På onsdag blir det ännu en resa till Stockholm för att föreläsa på Digitala Akademins nätverksträff på Nalen. Temat för denna kväll är ”Skapa och använda digitala lärresurser”. Jag kommer då prata om att dela med oss av elevernas arbeten på nätet och vilka fördelar det ger både för oss lärare men även för eleverna. Lite exempel från min undervisning blandas med andra lärares grymma aktiviteter på nätet.
… och sedan värmer det mitt lärarhjärta när jag inser att någon av mina elever faktiskt är inne och ”skolarbetar” under höstlovet. Eller rättare sagt, jag tror inte eleven känner det som ett skolarbete utan bloggen är något som intresserar och skapar nyfikenhet och ur det föds också viljan. Och det är väl så vi alla vill att skolan ska uppfattas.
Jag satt och funderade på de skrivprojekt som vi håller på med. Ett oväntat skrivprojekt blev flaskposten som vi hittade. Igår kom svaret från de båda pojkarna i Nässjö. Brev, bilder, e-mailadresser och Facebookkonoton – så skrivandet mellan oss och dem kan fortsätta. Eleverna skriver också till Radioskrivarklubben, det har jag skrivit om här. Två av eleverna har nu fått sitt skrivande inspelat och vi väntar med stor spänning på att få höra den färdiga radioteatern. De andra eleverna skriver också och vi hoppas självklart att fler av eleverna ska få sina skrivna berättelser uppspelade på radion. Och så skriver vi vidare på Detektiven Emil och vi. Ett mycket spännande arbete som kan bli hur stort och innehållsrikt som helst. Jag ser så många möjligheter med detta bok/bloggprojekt och det poppar ständigt upp nya idéer. Jag antecknar för fullt, i anteckningsböcker och i min mobiltelefon. Inte hade jag trott att vi skulle kunna komma på så många intressanta och spännande infallsvinklar utifrån Anna Janssons Silverskatten. Att en bok kan skapa undervisningsinnehåll för ett helt läsår – det är fantastiskt. Så vi skriver på, allt från guppande flaskposter till skrivande ute på nätet.
Bild: Marie Andersson
Jag är sjuk och hemma, och självklart hamnade jag vid datorn eftersom jag var tvungen att skicka iväg papper som eleverna ska ha under dagen. Då kontaktade min brorson mig via MSN. En morgonchat om skolan, i all hast.
Jag fascineras av hur lätt det är att få kontakt med andra via tekniken. Inte hade min brorson ringt upp mig kl 7.36 på morgonen bara för att säga hej om inte datorn hade funnits. Den här killen är en datoranvändare, han sitter vid datorer och med mobiltelefoner. Då fnyser någon kanske och undrar vad det ska vara bra för. Han är väldigt intresserad av att läsa på Wikipedia – han suger i sig det mesta som har med sport att göra och han tittar på YouTubeklipp för se det som intresserar honom inom sport. Han lär sig och kan rabbla upp än det ena än det andra. Varför är folk så teknikfientliga? Varför är folk misstänksamma mot att använda tekniken – hemma och i skolan? Varför värja sig över huvud taget? Tänk vad enkelt jag kunde ge mina kollegor några papper idag, jag här och de på jobbet – ett par musklick och några ord nedskrivna med tangenterna och vips – allt är i skolan. Jag är oerhört tacksam för tekniken eftersom den skapar möjligheter, engagerar, kommunicerar och underlättar. Jag vill att eleverna ska känna precis samma sak.
Jag funderar mycket över att vara lärare och jag har ett virrvarr av frågor som jag går och funderar på. Vad innebär det att vara lärare? Vad innebär det och vad krävs av en lärare att ha lektioner, planera lektioner, utvärdera lektioner, bedöma sig själv, sin undervisning och elever, kompetensutveckla sig, ha föräldrakontakter, tyngd av mycket pappersarbete? Vad innebär det för elevers lärande att vara inrutade i ett schema med 40- resp. 60minuterslektioner? Kan vem som helst vara lärare, för så är det väl, alla har ju gått i skolan och vet vad det innebär? Ser dagens skola ut som den gjorde för 35 år sedan? – ja på utsidan i alla fall men hur är det på insidan av skolbyggnaderna? Hur mycket vet du och jag om vårt uppdrag, våra styrdokument och barnkonventionen och hur de i sin tur påverkar vår undervisning och vårt tänk kring den? Vilka krav finns det på att kompetensutveckla sig? Är det upp till en själv att kompetensutveckla eller är det ett 
krav från arbetsgivaren? Om det är köp-/utbildningsstopp i den kommun som man arbetar är det då upp till mig som privatperson att lägga krutet på att lära mig nytt om jag så önskar? Vad ger egentligen den där utbildningen – för mig själv eller för eleverna? Kan jag lära mig för mycket och blir det då ett virrvarr av tankar som sedan ska omsättas i praktiken? Är det bara att ”bränna” av en lektion och så är det ”frid och fröjd”? Vem har ”ögonen” på den undervisning som jag bedriver? Hur tydlig är jag utåt med mina tankar kring min undervisning, mitt sätt att tänka, teorier jag följer? Ska jag luta mig tillbaka och känna mig nöjd med det som är? Och till sist, ska det verkligen vara nödvändigt att eleverna ska sitta vid datorerna och arbeta när de är i skolan?
Ja, det är inte helt lätt alla gånger att vara lärare, eller är det kanske väldigt lätt? Det jag absolut inte ställer mig frågande till är mitt yrkesval eftersom det är världens roligaste och mest stimulerande jobb. Inte en enda dag är den andra lik och ändå är det samma elever, samma lärare, samma skola, samma klassrum, samma föräldrar som under ett läsår arbetar mot de uppdrag som våra styrdokument leder oss in på.
Bilder: Marie Andersson
Jag är intresserad av frågan och jag försöker bli medveten om hur jag ställer frågor till mina elever. Jag har under den senaste veckan försökt att ställa öppna
frågor men oftast kommer jag på mig själv med att fråga de där trista och stängda frågorna. Då biter jag mig i läppen och ibland hinner jag faktiskt avbryta mig själv när jag är på väg att ställa den stängda frågan. Jag har nu bett mina elever att säga till mig om jag ställer stängda frågor, på så sätt blir både de och jag uppmärksammade på hur att fråga frågor. Än så länge har ingen elev opponerat sig men både de och jag befinner oss i en lärande fas och när vi lär måste det få ta tid. Jag har lovat mig själv att bli medveten om hur att ställa frågor. Det är inte lätt, inte alls, men jag är medveten om mitt sätt att fråga (oftast när jag redan ställt den där hopplöst trista 0ch stängda frågan) men hoppas att mina frågor snart blir de öppna frågorna, de som sätter fart på nyfikenheten, fantasin och kreativiteten.